Valerie Kyeyune Backström: "Det hoppingivande i An African City"

11:05 14 Apr 2015



Får tips
 om ett OBS i P1 jag missat, där Mona Masri intervjuar skaparen bakom webbserien An African City, Nicole Amarteifio.

 

Den har funnits ute i ett över ett år, ändå har jag helt missat den. Men som tur är är det kväll, jag är ledig, jag tittar på ett avsnitt, jag tittar på alla avsnitt. Hela första säsongen finns nämligen på Youtube, en andra ska snart spelas in. Den tar avstamp i återvändandet till Ghana – Nana Yaa sätter ner fötterna på den röda jordens kontinent efter ett liv i New York, och går på middag med sina andra hemvändande vänner i Accra. De gnäller och de skämtar och så fortsätter serien, de tillåts vara snobbiga och kåta och irriterade och osympatiska stundom, men mest helt kick-ass.

 

Makena röker cigg på gymmet, Sade får sina dildos beslagtagna i tullen, Ngozi spar sig för äktenskapet, men alla dumpar män av hysteriskt roliga (och fullt rimliga) anledningar. Seriens styrka är att den lyckas kombinera den nu klassiska ”ung kvinna i storstaden”-historien med hemvändarens kval – de lyckas både diskutera mens, Accras strömavbrott och ångest inför att inte vara en ”riktig” ghanan.

 

Samtidigt finns det anledning att vara kritisk mot detta större narrativ – vad hemvändaren, eller diasporans barn, gör när de återvänder, var någonstans de infogar sig. I den högst förståeliga lusten att bryta loss Afrika från den endimensionella bild vi så länge varit låsta i – uppsvällda magar, flugor, misär – finns en risk att hamna i en annan, lika snäv bild. Den om den självförverkligande medelklassen, den om överklassen, den om en skyddad värld där allt handlar om dyra bilar och väskor, om att visa att vi är minst lika bra som väst.

Att hemvändaren ofta kan inta samma blick på lokalbefolkningen, en liknande roll som de som tidigare kom till kontinenten med våld. Att utlandsvistelser, förutom västerländska levnadsvanor, också kan ge en västerlandets blick på kontinenten, på befolkningen, särskilt på de som aldrig får råd att skicka sina barn på utländska universitet. Det är ett tveeggat svärd.

 

Det är en större fråga, en fråga som inte kan belastas enbart en tv-serie på tio avsnitt. Det kan vara värt att ha i bakhuvudet, men det fråntar inte serien dess poäng, dess underbara, underbara poäng. Att få se fem svarta kvinnor, i olika nyanser, i utsökta läppstift, utsökta hår. Att helt få bada i deras närvaro, deras självklarhet som oöverträffade skönheter såväl som affärskvinnor, karriärister, sexuella erövrare, kärleksökande.

Det är beroendeframkallande, men det är också hoppingivande. Precis så här bra, viktigt, relevant och kul kan tv vara.

Läs även: "Varför är det så svårt att låta svarta kvinnor synas på film?".

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!