Närliggande exempel på whitewashing på film: Minoo i kommande Cirkeln.
Minsta motståndets lag. Det verkar vara mantrat internationell – och svensk – casting går efter när skådespelare till film- och tv-roller ska tillsättas. Det är en ganska lätt formel, jag kan visa den.
Den ser ut såhär: helst castar man vita personer. Det gör man i stort sett alltid, förutom om rollen uttryckligen kräver rasifiering. Då castar man en mixad person. Detta blir tydligast när det gäller svarta personer och roller (även om många andra grupper har ännu sämre representation). Särskilt tydligt är detta när det kommer till kvinnor.
Oftast har denna roll ingen särskild vikt, förutom att uppfylla kvoten – kompisens (för det är ofta en kompis till huvudrollen) uppgift består av att stötta och förkroppsliga mångfald i nätt förpackning. Always the bridesmaid, never the bride. Om manuset däremot innehåller en mixad person, då blir det andra bullar.
Man tänker att det logiska är att man skulle casta en mixad eller ljushyad svart människa. Det finns ju uppenbarligen en hel del? Men nej, ni har inte alls hängt med! Det funkar precis lika bra, om inte bättre, med en vit person med spännande drag. Exempelvis brunt hår.
Raljans åsido. Anledningen till att man castar mixade är inte för att vi är bättre, utan för att vi är det minst onda av två onda ting i en värld besatt av vithet. I en värld där vithet är överordnad kommer det såklart att spegla sig i rollbesättningar och storylines. Det man gör brukar kallas för whitewashing. Det den bokstavligen gör är att rensa både historien och samtiden från ickevita personer. Tyvärr funkar det väldigt bra, så bra att det är ganska sällan man reagerar på att tv-serier (nej, inte bara Girls!) kan utspela sig i New York och ändå enbart bestå av vita personer. Men det har också allvarliga inomgruppsliga implikationer.
Om de enda svarta kvinnor som visas på tv och film är ljushyade och gärna mixade, vad sänder det då ut för signaler till mörkhyade svarta kvinnor? Var finns då utrymmet för alla de svarta kvinnor som inte är racially ambigious, som inte kan misstas för något annat än just svarta?
Inte ens när en roll specifikt kräver en mörkhyad svart kvinna speglas det nödvändigtvis i skådisval. I Hollywood spelas självaste Nina Simone, vars liv och aktivism formades starkt av att hon var just en mörkhyad svart kvinna, av en Zoe Saldana med näsprotes och mörk foundation. I Sverige spelas halviranska Minoo Falk-Karimi i Cirkeln-filmatiseringen av Irma von Platen. Ramaskri uppstår när rykten sprids om Idris Elba som nästa James Bond, Sverige är inte mycket lugnare när Alexander Karim blir den nya Vanheden i Jönssonligan.
Jag är ingen fundamentalist eller puritan när det kommer till casting. Vem som helst kan egentligen spela vem som helst. Det är fantastiskt! Problemet är bara att det nästintill aldrig sker.
Läs även: @tvknarkaren om den så kallade progressiviteten hos nya, unga tv-serier.
