Rasism bekämpas inte med klassförakt

Illustration Linus Nyström

Att avfärda alla som röstar brunt med att de är lågutbildade är en slapp form av antirasism. Mona Masri förklarar varför den sortens retorik ökar utanförskapet.

När Sverigedemokraterna skrällade sig in i riksdagen förra året raljerade var och varannan person på Twitter och Facebook över att skånska ”Bjuv med lägst utbildningsnivå har högst andel SD-väljare, medan Lund har högst utbildningsnivå och lägst andel SD-väljare”. Man kan föreställa sig slacktivisternas djupa suckar när de copy/ pastade påståendet om att de okunniga väljarna varit för dumma för sitt eget bästa. Som om människor utan högskoleutbildning per automatik blir rassar.

Författaren Owen Jones nyutkomna bok Chavs handlar om det brittiska samhällets syn på arbetarklassen, och det är ingen rolig läsning. Enligt honom har arbetare gått från att stolt jobba i gruvan med sina släktingar och grannar, till att leva utan möjligheter eftersom det helt enkelt inte finns jobb. När industrierna lades ner smulades hela samhällen sönder. Arbetslösheten ökade och i takt med att fackföreningarna försvagades minskade även arbetarnas makt och föraktet för dem växte. Här i Sverige räcker det att sätta på valfri svensk tv-kanal för att se program som mästrar arbetarklassen: Lyxfällan, Du blir vad du äter och Unga mödrar. För ett par veckor sedan inledde Robin Paulson sin talkshow i SVT med att driva om Sverigedemokraternas klassbakgrund. ”Skämtet” handlade om att människor med y-namn (det vill säga arbetarklass) är mer benägna att hamna i fängelse och – punchlinen – i riksdagen för Sverigedemokraterna.

Man skulle kunna tro att människor som skriver manus åtta timmar om dagen är kreativa när de skapar persongallerier, men när det gäller arbetarklasskaraktärer är det slappt. De är extremt stereotypa och i fokus är ofta föräldern (läs: den ensamstående mamman). Hon är sexuellt lösaktig, vulgär och klär sig ”smaklöst”. Dessutom är hon lite tjock, kedjeröker och har massa tatueringar (tidigare var svanktatueringen poppis, nu är det istället den heltäckta armen som gäller). Man ser henne i karaktären Tabita i SVT:s Mia & Klara. Ett liknande exempel är P3-programmet Cirkus Kievs inslag ”Ensam mamma röker”, om just korkade ensamstående mammor som röker under fläkten. Det kanske tydligaste exempel på ett flödande klassförakt var när Helena Seger blev utnämnd till Sveriges bäst klädda kvinna av tidningen ELLE tidigare i år. Aftonbladets krönikör Malin Wollin protesterade på sin blogg: ”Alla hennes kläder ser ut att vara köpta i en butik som är ett hål i väggen där man kan köpa partyklänningar och lågpriscigaretter”. Hon postade osmickrande bilder på Helena Seger som följdes av bildtexterna: ”Kom nu Tiffany och Melody, bussen till Ullared går om fem minuter!” och ”Någon som vill ta en gul Blend under fläkten?”. Avslutningsvis drämde hon till med den tydligaste klassmarkören; litteraturen: ”Jag läser inte böcker men gärna ett tjockt nummer av Se & Hör”. Det anmärkningsvärda, förutom det stinkande klassföraktet, är att Aftonbladet annars är en sossetidning. Visst kan man tycka att man måste kunna skämta om allting, men att raljera över människor på samhällets botten har alltid varit ett bekvämt sätt att rättfärdiga ett ojämlikt samhälle.

Den brittiske antropologen Dr. Gillian Evans är specialiserad på klassfrågor och menar att vi idag mest ser ojämlikhet som en fråga om etnicitet, snarare än klass. Det har lett till att den vita arbetarklassen exkluderats vilket har gjort att den utvecklat en större stolthet kring just sitt etniska ursprung. Den ökade främlingsfientligheten kan alltså ses som en backlash på klassföraktet. Den antirasistiska kampen kräver därför, precis som kvinnokampen, en klasskamp. Antirasism och klassförakt ska inte förväxlas, en rasse slutar inte att vara rasse för att man ber honom läsa en bok. Jimmie Åkesson må ha varit duktig på att tvätta Sverigedemokraternas stämpel, men det räcker att rikta en blick åt riksdagsledamoten Kent Ekeroth för att påminnas om partiets historia. Likt en papegoja som sneat och hamnat i paranoid psykos upprepar han sig och sprider myter om en muslimsk konspiration och ”islamisering” som tar över Sverige och västvärlden. Sverigedemokraterna verkar tro att de inte kan vara rasister för att de inte använder ordet ras. Samtidigt har de i sin budget för Göteborgs stad en rubrik som heter ”Bevara Sverige Svenskt”. Många känner säkert igen det från nittiotalets rasistiska kampanjorganisation som även sponsrade vikingarockbandet Ultima Thule. Nej, den antirasistiska kampen måste bjuda på vassare motstånd än sömniga white trash-vitsar som bara ökar utanförskapet. ■