Rebecka Hedström: "Döda romantiken, med Robin Thickes stalkerskiva i spetsen"

Robin Thicke tillsammans med Paula Patton.

Sommaren 2013 pratade alla om Robin Thickes första megahit Blurred Lines, om dess nakenvideo och om textens syn på kvinnlig sexualitet. En diskussion som ledde till en popularisering av det engelska uttrycket ”rapey”. Att ha en våldtäktsvibb. Inte visste vi då att Robin Thicke ett år senare skulle fortsätta ge oss offentliga lektioner i förtryckarlogik.  

Om Blurred Lines tog avstamp i den första fasen av en destruktiv relation, där nej betyder ja, tar Thicke nu med sig den inställningen in i ett förhållandes slutskede.

Robin Thicke och hans fru Paula Patton separerade i vintras efter ett 20 år långt förhållande. Thicke har varit aktiv som artist sedan tidigt nittiotal men slog igenom stort först 2013. Hög på framgången blev han, hänsynslös och kåt, fotograferad i en hiss med handen på en ung kvinnas röv, och inte långt efter kom det fram att Patton vill separera. Thickes svar på detta är naturligtvis att inte respektera hennes nej. Han väljer istället att släppa ett helt album döpt efter henne med låttitlar som Get Her Back, Lock the Door och Love Can Grow Back.

Tidigare i veckan släpptes videon till första singeln, Get Her Back, som snabbt blev omskriven på www. Inte på grund av sin musikaliska eller visuella storhet, utan på grund av sin stalkeraktiga självbelåtna gränslöshet. Videon visar en barbröstad Thicke med näsblod – buhu! – tillsammans med en ung naken kvinna, inte helt olik Patton. Samtidigt visas sms på skärmen som ska föreställa en konversation mellan Thicke och Patton. Hans sista sms till henne är ”This is only the beginning”, efter att hon upprepade gånger uttryckt att hon inte vill ha någon kontakt för tillfället. 

Detta är den mörka fortsättningen på Blurred Lines, det är nyanser av en våldtäktskultur där mannen som uppvaktare uppmanas att truga på förbi alla hinder för att vinna sin dam. Och någonting i honom tror att detta är charmigt och gulligt. Samtidigt sjunger Lana del Rey om självutplånande kärlek och slag som känns som kyssar. Hela vår kultur har en destruktiv inställning till kärlek och tvåsamhet. Vad är romantik i ett samhälle där många väljer att spela The Polices Every Breath You Take på sina bröllopsmottagningar?

Många lyckas skapa storslagen vacker musik genom uppbrott från sina älskade. Lykke Lis senaste är ett självömkande begravningsfölje och Veronica Maggios senaste två album utgår också från separationer. Men när Maggio sjunger om hur hon stryker omkring i exkillens kvarter och tittar in i hans fönster tänker jag aldrig på Örjan Ramberg och Josefin Nilsson. Maggio och Lykkes musik låter aldrig som publika försök att skuldbelägga exet tillbaka in i relationen igen, medan Thicke offentligt vill göra sig själv till den kämpande älskaren med hjälp av omvärlden. 

Vi måste döda romantiken. Jag hoppas att Paula Patton vägrar att ta tillbaka Robin Thicke, och jag tror och hoppas att hans musik fortsättningsvis får lika mycket uppmärksamhet som den fick under nittiotalet. Och om inte annat så kan han ju alltid vända sig till Lady Gaga, hon verkar älska män i frontlinjen för våldtäktskulturen.

Rebecka Hedström är skribent och återkommande krönikör på Nöjesguiden. Hon har tidigare skrivit om Lily Allens fiendeskap med andra kvinnor.