Den brittiska 00-talsartisten Lily Allen har inte släppt något eget material sedan 2009. Nu är hon tillbaka med albumet Sheezus – vilket också är namnet på den singel som släpptes den 22 april. Titeln refererar naturligtvis till Kanye Wests Yeezus, och ska enligt Allen själv tolkas som en hommage och inte en förolämpning. Allen har i pressen ofta kallats frispråkig och ful i käften och det är möjligt att hon ser sig själv i den oblyge Kanye West. Det är också möjligt att titeln bara är trams för att folk ska prata om hennes comeback.
Låten Sheezus är i korthet en sökordsoptimerad lågenergilåt som av många tolkats som en diss till många av de kvinnor som just nu är absolut störst på den internationella popmarknaden. Hela refrängen är en namnuppräkning; Lady Gaga, Beyoncé, Rihanna, Katy Perry och Lorde nämns, vilket redan har skapat rubriker av slaget ”Lily Allen dissar Rihanna i vild Sheezus-video”. Hon har säkrat en liten buzz kring låten i några dagar och att hon själv omnämns i texter om de artister hon namnger.
Om du lyssnar på hela texten handlar den uppenbart om Allens känslor inför att göra sig redo för att ta plats på musikscenen igen, och om hur kvinnor alltid spelas ut mot varandra. Men precis som i första singeln från Sheezus – Hard Out Here – som släpptes i höstas och som på ytan ville kritisera musikindustrins kroppsfixering, verkar den istället bara angripa hiphop och rnb. Det blir oklart om hon syftar på tjejer som bitchar mot varandra om tronen eftersom tjejer är sämst, eller om det är industrin som är boven. Hon har varit borta från musikscenen i drygt fyra år och kommer tillbaka till ett branschklimat som hon verkar vantrivas i och vilja kommentera, men träffar konsekvent fel i riktning och tonfall.
Hon verkar fast i en good girl-fälla och gör sig själv till en brainy och kul madonna – som samtidigt är den män egentligen vill ligga med. Hon har också kallat sina kollegor ”botoxade kändisidioter” i Esquire, och framhåller gärna att hon inte är en ”typisk tjej” och att hennes bästa vänner är män. Det blir därför onekligen svårt att ta till sig hennes tankar om hur fel det är att jämföra kvinnor i branschen med varandra. Kanye snackar mycket – en hel del av det skit – men han backar upp det med magisk musik.
Det är inte svårt att sympatisera med Allens kval inför musikbranschen i stort. Det är ett helvete att försöka hålla sig relevant och intressant och samtidigt försöka kontrollera mediebilden av sig själv. Du måste ständigt ligga steget före och även om du tror dig göra det är du ändå inte garanterad framgång – se bara på Lady Gagas halvflopp med ArtPop.
Lily Allen borde dock omvärdera vem som egentligen är fienden, speciellt om hon vill få Beyoncé-liknande framgångar några månader efter att Bey för första gången tagit ordet feminist i sin mun.
Rebecka Hedström skriver krönikor om populärkultur för Nöjesguiden, den senaste om Broad Citys övertygande verklighetsförankring.
Rebecka Hedström: Lily Allens fiender - andra kvinnliga artister eller industrin?
Stad:
Kategori:
