Marit Bergman gästar Jills veranda

Vi har följt Jills veranda – Agnes-Lo Åkerlinds SVT-produktion där Jill Johnson bjuder artister till countryns huvudstad Nashville – slaviskt sen Titiyos premiäravsnitt. Tidigare har även vår alldeles egen Kakan och rapparen Rikard "Skizz" Bizzi besökt country-mekkat.

Och ikväll är det dags för sångerskan Marit Bergman. Inför kvällens avsnitt pratade vi med Marit om gråtig country, att alltid göra saker ur en feministisk vinkel, och att musik är musik.

De tidigare gästerna har varit alltifrån countryälskande soulsångerskor till helt oerfarna av allt som har med musikskapande eller genren att göra. Vad har du för relation till country sen innan?
– Den har varit befintlig men mest skrapat på ytan. Jag älskar ju Dolly som alla andra, och Townes van Zandt, och så har jag spridda favoritlåtar som jag samlat på mig genom åren. Hade en singer/songwriter-period lyssningsmässigt någon gång i slutet av 90-talet, typ Elliot Smith och Mary Lou Lord och då blir det ju lätt att man åker in i cöntryn av bara farten. Jag gillar mest den lite gråtigare cöntryn, har inte haft så mycket ingångar till tjoet och tjimmet innan. Det finns många fantastiska texter, och sättet att skriva har vissa gemensamma nämnare med mitt eget förhållningssätt, dels rent tekniskt med mycket vardagsnära bildspråk (”furniture words” fick jag lära mig att det kallas i Nashville), och även tematiskt. Livet döden kärleken för att använda lite svepande ordalag.

Hur kom det sig att ni åkte till Appalacherna under din vistelse? Och vad hände där?
– Det är rötterna, baby. Vad vi gjorde där ska jag nog inte berätta, då kanske de blir vreda på mig på SVT.

De tidigare avsnitten har genomsyrats av politisk medvetenhet, eller iallafall tagit upp olika samhälleliga aspekter av countryn. Vad handlar ditt avsnitt om, i det avseendet?
– Det mest uppenbara för mig och min persona hade väl varit att åka dit med en feministisk vinkel. Men jag är kluven till (nej, förresten, astrött på) att jag alltid ska vara den som behöver ta upp det. Nu föll det sig så väl att Skizz (delvis) redan hade valt den frågeställningen. Så jag fick, till min väldigt stora glädje, åka till Nashville som en vanlig sketen låtskrivare. Att vara låtskrivare är den absolut största delen av vad jag tycker att jag är och vad jag tänker på allra mest. Därför tycker jag att det är nästan som en saga att det finns en hel jävla stad som är byggd på bara det, att man skriver låtar! Så om det över huvud taget finns en politisk vinkel på det, så är den kanske mer subtil: att en kvinna får vara musikant i första hand, en timme på bästa sändningstid.

Vad var det viktigaste du lärde dig om country under resan?
– Att det finns svarta moln även i tjo och tjim-delen av genren också. Och så fick jag på olika sätt bekräftat att musik är musik, även om man ibland tror att man sysslar med olika saker för att man kommer från olika håll.

Du medverkade ju även i antologin Fittstim när den kom. Vad tycker du om den diskussion som blossat upp även kring boken i och med "Fittstim – Min kamp"?
– Åh gud. Var ska jag… jag började skriva typ en magisteruppsats om det som jag tänkte lägga ut på min FB. Sen kände jag, vad blir bäst för världen och kvinnorna, att jag lägger min dyrbara ensamtid på att skriva ännu ett inlägg i den redan överbefolkade debatten om programmet, eller att jag försöker få klart en låt? Jag valde låten. Men jag kan väl sträcka mig så långt som till att säga att jag inte är så nöjd med att Belinda döpte programmet till Fittstim, känns sorgligt om legacyn för den boken ska bli blurrad av det programmet.