Kakan sjunger Dixie Chicks Not Ready To Make Nice. Bild: Agnes-Lo Åkerlind.
"Tar av mig alla kläder, häller bensin över mig och tänder på." Så skrev Kakan Hermansson om sin tid under inspelningen av Jills veranda i Nashville, en tid där kamerorna har fångat henne som allra mest naken. Idol är en struntsak jämfört med hur blottande hon upplever det andra avsnittet av det kollektivt hyllade programmet om country, historia och makt.
Ikväll sänds Kakans avsnitt av Jills veranda, där vi bland annat får se ett möte mellan Kakan och medlemmar i Tea Party-rörelsen, så vi passade på att ställa några snabba inför primetime-sändningen.
Vad betyder countryn för dig?
– Countryn är min barndom, och också tårkanalernas lilla rackare. Countryn är vemodig och stark, ärlig och helt störd, på samma gång. Den är så mycket.
Kom platsen Nashville att betyda något annat?
– Ja, verkligen. Det var värre än jag trodde. Ganska många gånger under tiden jag var där så hatade jag Nashville. Fördomarnas högborg, så mycket hat och inskränkthet bor där.
Vad var det mest förvånande som skedde under inspelningen?
– Att det var så tvära kast, jag älskade och jag hatade. Grät av sorg och ilska, och av storhet och känslan av att systerskapet finns i hela världen.
Jag minns hur Dixie Chicks Not Ready To Make Nice blev ett slags anthem till den rörelse som var anti-Bush i början av 2000-talet. Kan man dra någon parallell till det som svensk hiphop gör idag? Och passar låtar som Svarta duvor och vissna liljor in i det sammanhanget?
– Om hiphop skulle kunna jämföras med något sådant behöver det komma från någon kvinna tror jag. Jag kan inte lyssna på Svarta duvor och vissna liljor utan att, förutom tycka att låten har ett starkt och viktigt innehåll, också tänka på den machonorm som råder inom rapen. Då är det liksom inte så intressant.
Vad tror du om countryn idag, finns det någon framåtrörelse där?
– Om den slutar va så jävla höger. Ja.
Jills veranda sänds tablåmässigt ikväll kl. 21 på SVT1.
