Är Transparent verkligen ett tecken på ökad transrepresentation i kulturen?
När J.K. Rowling skulle skriva böckerna om Harry Potter fick hon höra att de kommer att sälja mycket bättre om de handlar om en pojke.
Och när av samma anledning filmbolagschefer säger att folk vill inte se en film om kvinnor är det tyvärr delvis sant. Delvis, för att när de säger "folk" menar de bara "män". Vi lär oss tidigt att relatera till män på ett sätt vi inte lär oss att relatera till kvinnor. I en kultur vars berättelser till yttersta grad domineras av män, mäns relationer, och slagsmål med andra män, får vi alla redan när vi öppnar ögonen lära oss att relatera till historier om män. Vi får aldrig öva oss på något annat. Åh, tänk om vi hade fått läsa Hermione Granger och de vises sten istället!
Men det är bara män som lider av den här bristen, medan kvinnor kan relatera till kvinnor på film och i litteratur. Män får aldrig lära sig att lyssna till kvinnor via kulturen, och i än högre grad gäller det andra marginaliserade grupper – cispersoner och transpersoner, och, som Valerie Kyeyune Backström påpekat, vita och personer som rasifieras.
Så vad spelar det för roll? För den tolvåriga transtjejen i garderoben spelar det en enorm roll. För den femtonåriga agenderpersonen som inte vet att hen får finnas och tvingar sig att försöka vara sitt tilldelade kön spelar det enorm roll. För varje gång en transperson får synas på sina egna villkor, för varje gång vi tillåts skildra oss själva, hjälper vi någon som behöver se att vi kan finnas. Om jag hade vetat när jag var femton att man ens kunde göra något åt kroppen, om jag hade vetat vad könsdysfori var, hade jag kunnat slippa femton år av depressioner. Och det var inte kulturen som berättade för mig att kvinnor som jag fanns. Det var när jag hittade andra transkvinnor på Twitter jag fick både den kunskap och det mod som krävdes.
Som det ser ut nu kan cispersoner inte relatera till transpersoner, för ni får aldrig öva er på att se saker ur våra perspektiv. Oavsett hur välvillig en skildring är, oavsett hur försiktig, visar det sig varje gång att cispersoner helt enkelt inte förstår. Ni måste öva mer! Men det finns ingenstans att öva. Det hjälper inte att säga: "Se! Transamerica är en jättebra film! Och TITTA på Transparent!" Jill Soloway som har skapat Transparent gör det utifrån förståelsen hon fick när hennes mamma kom ut som transkvinna. Men inte heller att stå så nära hjälper, för allt skildras ändå utifrån. Det är inte representation, det är objektifiering.
Om man ska tala för transpersoner måste man först lyssna på oss. Och som det är nu kan cispersoner inte lyssna på oss utan att öva sig först. Det gör man inte genom att skildra ännu en vit medelålders medelklasskvinna utifrån, skildra henne som en man som förvandlar sig till kvinna, när det i verkligheten är precis tvärtom. Vi behöver berättelser om transpersoner som inte handlar om transitionen, utan som visar transpersoners liv. Allt det där bra och dåliga som kommer sen, när vi tagit av oss cismasken och slutat låtsas.
Om vänstern tycker att representation är en liberal lösning så kanske det är sant, jag vet inte, men det är en lösning som idag, här och nu, förbättrar många transpersoners liv. På riktigt. Och det är bättre än alla de förslag på transpolitik jag aldrig har sett vänstern komma med.
Maria har tidigare även skrivit om de som aldrig blir tilltalade av den så kallat allmängiltiga konsten.
