När Klubb 10TAL i fredags bjöd in författare till ett panelsamtal om kultur, identitet och separatism, pratade moderatorn Stina Oscarsson om texterna som publicerats på rummets.se. Om att hon inte kände sig tilltalad av dem. “Du verkar inte bry dig om vad jag tycker!”, sa hon. Judith Kiros, en av dem som startade upp det separatistiska forumet, svarade: “Då har jag lyckats.”
Representation verkar vara på allas läppar just nu. Men varför pratar vi inte om vems historier det är som berättas? Vem som berättar vilkas historier?
Sedan jag kom ut som trans har jag nästan helt tappat intresset för den kultur jag förr älskade så mycket. Filmer och tv-serier och böcker har blivit så oändligt tråkiga, och jag har haft så svårt för att förstå varför.
Men när jag såg Ester Martin Bergsmarks Nånting måste gå sönder, baserad på Eli Levéns roman Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, var det som en uppenbarelse. Långsamt började jag få syn på vad felet var, och felet var att jag hade, som Stina Oscarsson, suttit och tittat på cisfilmer som även när de har handlat om transpersoner hade skrivits och regisserats av cispersoner.
Jag har blivit irriterad på att jag inte varit tilltalad. Samma sak när medier bevakar transfrågor – politiken och ideologin och filmvärldens stereotyper kan debatteras och beskrivas av cispersoner, transpersoner kan sedan tillfrågas om sina personliga erfarenheter.
Det krävs den privilegierade position som normidentifiering ger för att kunna säga att "kulturen är ett jämlikt samtal" och" poängen är att konst ska kunna tala till alla". Som någon som i princip alltid är endast omtalad, aldrig tilltalad, kan jag tala om att någon sådan kultur finns inte.
Den universella människan är inte alls universell. Han är en vit, cishetero, normfungerande man, och den konst han kallar allmängiltig är lika partikulär identitetskonst som allt det som inte tilltalar honom. Du bara tror att du är universell, för att all kultur du ser talar till dig.
Jag har suttit som Stina Oscarsson och tänkt “men ni bryr er ju inte om vad jag tycker!”, och till slut nästan helt tappat allt kulturintresse utan att ens förstå vad det var jag saknade. Transkvinnor på film spelas av män för att de skildras ur ett cisperspektiv. Ur ett cisperspektiv är transkvinnor män, men en skildring inifrån ser helt annorlunda ut. Nånting måste gå sönder är en film som vill tala ur en transpersons perspektiv med andra transpersoner.
Därför är det en film som ger mig något jag annars bara fått i samtal med andra transpersoner. Det är ett riktigt samtal, och det är riktig representation – att vara tilltalad.
Maria Ramnehill är journalist och återkommande skribent på nöjesguiden.se.
