Maria Ramnehill: "Correns 'transtisdag' lockar till transmisogynt skratt"

Tisdagsmöte under Correns "transtisdag". 

Senast jag jobbade på dagstidning hade jag precis accepterat att jag var trans – jag lästes som cisman när en fika den första veckan på sommarvicket ledde in på en diskussion om transpersoner, och specifikt transkvinnor. Ord som ”inte en riktig kvinna” slängdes runt och hela samtalet utgick från ett par grundläggande antaganden – transpersoner är inte som vi, och vi är inte transpersoner.

Jag hade mått så dåligt om jag jobbat på Östgöta Correspondenten i tisdags, när de hade ”transtisdag”. Att de ändrade namnet till ”dragtisdag” gör liten skillnad. För personer i drag, och allra särskilt cispersoner i på skoj-drag, lockar till transmisogynt skratt. Det är en plojgrej som utnyttjar transpersoners erfarenheter. Det skulle vara opolitiskt, men transpersoners kroppar är politiska vare sig vi vill eller inte.

För vi är inte ett tema eller skämt. Vi är framförallt inte ett redskap för cispersoner att "utmana gränser", som Correns chefredaktör Charlotta Friborg motiverade temat. Det oroväckande är inte bara att det råder cisnorm på en redaktion – bristen på transkompetensen påverkar hur de skriver om transfrågor. Den fullständigt okritiska rapportering som branschpressen ägnat sig åt är än värre, särskilt när Journalisten använder skällsord i rubriken.

I Christine Falkenlands nya roman Spjärna mot udden används transsexuella personer som ett redskap för huvudpersonen att utforska sina begär. Upsala nya tidning passar på att avköna transpersoner i sin recension – de är inte transmän eller transkvinnor, utan bara transsexuella. Romanens huvudperson undersöker enligt recensionen ”vad det är hon begär i deras kroppar – deras nuvarande kön eller spåren efter det gamla”. På samma sätt beskriver, i Mian Lodalen och Matilda Tudors bok Liten handbok i konsten att bli lesbisk, kvinnor att ha sex med en transman som sin första lesbiska upplevelse.

Det här är samhällets främsta sätt att berätta om transpersoner – att på olika sätt utnyttja våra erfarenheter för sin egen skull, oavsett om man vill utmana sina gränser, om man vill verka farlig eller bara gråta lite och känna sig god och accepterande. Transfeministen Natalie Reed beskriver vad transploitation är: ”Playing with transness, as a dare, as a provocation… a little taste of the dangerous, exotic and erotic worlds of gender beyond the cisnormative binaries”, men utan att någon är queer på riktigt.

Expressen extremt exotiserande artikel, som gör sensation av transpersoners själva existens efter att internet i flera dagar har gråtit över transpojken Ryland, är samma fenomen. She****-porren, Transamerica, transtisdag, Lou Reeds Walk on the wild side och hela glamrocken, När lammen tystnar och Spjärna mot udden. De också.

Transpersoner är inte era experiment.  Behandla våra kroppar och erfarenheter som människor, inte som experiment och inte som narrativa redskap. Vi är inte era gränsöverskridande testobjekt. Vi är inte ett medel för att ifrågasätta er sexualitet, ert kön, eller ert patriarkat. Vi är subjekt. Vi är inte könlösa, om vi inte är agenderpersoner*. 

Vi är inte till för er.

Vi är individer, människor, personer. Så sluta skriva om oss tills ni lär er lite hyfs.

Maria Ramnehill är journalist och återkommande skribent på nöjesguiden.se.

Läs fler av Marias texter:
Jared Leto förminskar transpersoners verklighet
Göran Lindberg-hånet "Kapten Klänning" är ett hån mot transpersoner
Jag skiter i rätten att älska vem man vill
Varför skulle människan bara ha två kön, Hanne Kjöller?

*Agender är personer utan kön.