Maria Ramnehill: "Göran Lindberg-hånet 'Kapten Klänning' är ett hån mot transpersoner"

Prostitution, feminism, våldtäkt, hyckleri – fallet Göran Lindberg hade många ingredienser för kvällspressen att smaska på. Och så det där öknamnet han hade fått av sina kollegor – ”Kapten Klänning”. Det är en så osmaklig ironi att det namn hans sexistiska kollegor hånade honom med, får sin kraft av att det hånar människor som löper extra stor risk att drabbas av just de brott han begått – nämligen transkvinnor.

Nu är det öknamnet överallt: i titeln på Christina Gottfridssons pjäs och i titeln på Jonas Trolles reportagebok om fallet. Och i exakt varenda rubrik som handlar om Lindberg kallas han ”Kapten Klänning”, utan undantag. Ingen bryr sig om att det är ett transmisogynt hån (det vill säga en kombination av transfobi och kvinnoförakt). Så man hånar Lindberg genom att jämföra honom med såna som mig. När jag har frågat journalister om det har jag fått höra att Lindberg redan är allt för förknippad med sitt öknamn, ”ingen kommer att veta vem vi skriver om” heter det. Det är såklart trams, och beror mest på journalistisk lathet.

Att han är känd som Kapten Klänning beror på samma fenomen som gör att vi borde sluta använda det helt: transmisogyni. Det är transmisogynin i öknamnet som gett journalister och rubriksättare kittlingen i att använda det i varje artikel och inslag och rubrik, det är den transmisogyna kittlingen som gjort honom känd som Kapten Klänning. Varje gång vi sprider det vidare hånar vi alla transkvinnor och transfeminina personer.

Jag tror inte att journalisterna som sätter den rubriken är helt medvetna om var kittlingen kommer ifrån. De tänker inte på att koppla ett transmisogynt öknamn till transkvinnor. Både transfobi och transmisogyni är så normaliserat, så inbyggt i vårt språk och vår kultur att de flesta inte ser det om ni inte letar. Eller om man är en av dem som pekas ut av det.  Men vi har alla ändå internaliserat de normer det skapar och vi, alla transpersoner, har lärt oss att hata oss själva.

När hendebatten rasat som värst och motståndare hånar ordet – då hånar de ickebinära transpersoner utan att tänka på det. När ni skrattar åt Jonas Karlssons rollfigur i Cockpit – då skrattar ni åt transkvinnor utan att reflektera över det. När återigen en cis-man castas för att spela en transkvinna – då kallar ni transkvinnor män, utan att ens märka det. När ni skrattar åt könsöverskridande faceswaps och genderbendermontage, då skrattar ni åt transpersoner. När Aftonbladet kallar schlagertävlande artisten Conchita Wurst ”Skäggiga damen” är det transmisogyni.

Könsöverskridande är ett problem för normen i vår kultur, ett problem som alltid funnits där som måste hanteras, bearbetas och tryckas ner. Transpersoner har funnits genom hela mänsklighetens historia men kanske är vi synligare i vår kultur än vi varit på länge, och då bearbetas det genom att de transfobiska och transmisogyna troperna blir vanligare. För vi är ett hot mot alla cissexistiska och heteronormativa kategorier.

Kanske är lösningen densamma som orsaken. Vi behöver synas som debattörer som inte håller med varandra, vi behöver får skildra oss själva och prata om oss själva, inte bli omtalade i ännu en debatt eller artikel eller film. Vi är många fler än ni tror, vi finns överallt runt omkring er, och vi rekryterar! Det är svårt att veta att man kan vara trans om man inte vet om att transpersoner kan finnas. Så nu är det dags att ni, hela cisbefolkningen, lär er att känna igen transfobin och transmisogynin ni står för och slutar trycka ner oss.

Maria Ramnehill är journalist och återkommande skribent på nöjesguiden.se. Hon har tidigare skrivit om Jared Letos transförminskande roll i, och Oscar för, "Dallas Buyers Club".