Under det senaste Irakkriget fick jag som jänkare höra att det var tveksamt att äta burgare, denna USA-symbol. Min pappa, från New York men bosatt i Stockholm, smygåt på McDonald’s under sjuttiotalet för att undvika utskällning om kulturimperialism och Vietnamkriget.
Det politiska klimatet har en tendens att stigmatisera viss mat och dryck som smaklös. Som att smutta franskt vin då Frankrike spränger atombomber eller att pryda osttallriken med israelisk Sharonfrukt under Gaza-oroligheter. När det blåser kring USA hamnar burgaren ofta i skottlinjen. “Bojkotta USA! Köp inga amerikanska hamburgare!” uppmanas det lite svepande på nätforum. Var god specificera vilka burgare exakt som räknas som ”amerikanska hamburgare” i dagens Sverige, tack. Motivera gärna varför vi ska välja bort just burgaren, och inte något annat, för att åsamka skada på USA:s ekonomi, tack.
Svenskars inställning till USA har förbättrats under de år som Obama varit president enligt en opinionsmätning, och recensionsrosade burgare serveras på finkrogarna. Hamburgerhaket Flippin’ Burgers hyllas. Vi äter, snackar om och bjuder på burgare i tv, i radio, i tidningen. Ingenstans hör jag kritik. Hade media omfamnat burgartrenden lika kärleksfullt om inte Obama var boss?
Oavsett svaret på denna fundering, hoppas jag att hamburgaren har funnit sin plats i Sverige och att den kan frikopplas från USA:s politik. Och jag hoppas att ingen demokratsympatiserande sekulär svensk bojkottar burgaren om det i november blir republikanska mormonburgare på menyn.
Devi Brunson, halvamerikanska och ja, ni gissade rätt, demokrat.
