Roxy Farhat, Iga Mikler (fotograf Finders Keepers) och Nea Asphäll (B-foto Finders Keepers). Foto: Elliot Foxprince.
Tänk att få jobba kreativt med några av landets mest begåvade, gränsöverskridande artister. Och dessutom göra det så fenomenalt bra att man vinner priser för det. Den här månaden pratar vi om drömjobbet med Roxy Farhat, konstnären och videoregissören bakom bland annat The Knifes A Tooth for an Eye och nu senast, Finders Keepers, Gnuččis senaste banger och hyllning till alla hästtjejer där ute.
Vad jobbar du med?
– Jag är konstnär och regissör som sysslar med bland annat video och performance.
Vad innebär det?
– Bland annat att jag alltid jobbar men aldrig tjänar några pengar. Men även att jag har världens bästa jobb där jag får arbeta kreativt och verkligen göra det jag vill, nämligen video- och performancekonst, ställa ut internationellt, regissera, producera och klippa musikvideo och tusen andra saker samtidigt. Till exempel 101 stipendieansökningar, projektformuleringar, mycket mailande och andra snooziga administrativa grejer. Men just nu sitter jag på ett plan till Los Angeles där jag ska jobba med olika konstnärliga samarbeten och fly undan vintern för ett tag så helt fruktansvärt är det inte.
Hur hamnade du där?
– Jag jobbade på hotell i Oslo och hade jobbat där i ungefär ett år när jag fick nog av min extremt dryga och översittande chef, det slitiga jobbet och ständiga ryggvärken. Jag pallade inte hur hon och alla andra som var högre uppsatta än oss städerskor på housekeeping-avdelningen alltid behandlade oss som om vi försökte komma undan från arbete och inte var tillräckligt "ENTUZIAZTIZKA UNTZ UNTZ UNTZ" över att städa hotellrum, så en dag tog jag hissen ner till chefens kontor och sa ”Jag säger upp mig”. Bara att se hennes min var värt det. Jag bestämde mig för att satsa på det jag verkligen ville göra och sökte till olika konstutbildningar. Det var ungefär 7 år sen nu och sen dess har jag jobbat på i en stadigt ökande takt. Fast helt kom jag inte undan från hotellstädandet. När jag gick på Konstfack och behövde ett extrajobb sökte jag hundra jobb som vanligt och ett av dom var som hotellstäderska, mest på skämt eftersom jag var helt övertygad om att jag skulle få ett annat jobb. Det fick jag så klart inte.
Tjusig universitetsutbildning eller "self-made"?
– Både och. Konstnärligt så har jag en kandidat i konst från Konstfack och en magisterexamen i konst, eller "new genres" som mitt program hette, från UCLA i Los Angeles. Men som regissör är jag självlärd.
Vad är den rakaste vägen till drömjobbet, tror du?
– Jag vet inte om jag tror på en rak väg. Det här kanske låter jätteklyschigt men det är de misstag och misslyckanden en går igenom som är riktigt utvecklande och utmanande, en rak väg är inte alls lika lärorikt. Plus att det låter ganska tråkigt. Men att verkligen tro på sig själv och sina idéer och att inte ge upp när det är motigt är jävligt viktigt.
Har det här alltid varit målet?
– Ja, faktiskt. När jag var liten ville jag bli antingen veterinär eller konstnär. Veterinär är kanske kört nu men konsten går ju ganska bra, haha.
Har du en plan-b ifall allt inte riktigt går som du hade tänkt dig?
– Inte direkt, haha. Fingers crossed att allt flyter på!
Kontakter kan ju vara A och O. Har du haft några nyckelpersoner som hjälpt dig framåt?
– Ja, ingen klarar sig framåt på egen hand, alla som säger det ljuger. Först och främst mina föräldrar som alltid trott på mig. Och systerskapet, min abjee Ahang och mina vänner som funnits där för mig och som jag arbetat med. Den listan är egentligen för lång men till exempel: Kakan, Aida Chehrehgosha, Johanna Friedman, Sepidar Hosseini och Iwa Herdensjö. Vi jobbade bland annat på The Knife-videon A Tooth For An Eye tillsammans som nyligen vann pris för Bästa Skandinaviska musikvideo 2013 på Bergens Internationella filmfestival. Woop woop!
Vad är ditt mest okonventionella karriärråd?
– Karriären är inte allt.
Kan alla starta eget?
– Haha, är den här frågan sponsrad av Nya Moderaterna? Ärligt talat så hatar jag att ha eget. Missförstå mig rätt, det är fantastiskt att jag bestämmer mina egna arbetstider och arbetsuppgifter och så vidare, men att vara egen företagare är asjobbigt. Om jag blir sjuk får jag ingen lön och om jag inte får några uppdrag är jag körd, för att inte nämna allt administrativt och byråkratiskt som kommer med det egna företagandet. Hade jag kunnat hade jag valt bort den delen. Jag vill jobba kreativt, inte vara nån ”entrepenör”. Ibland ligger jag vaken om natten och har skräckfantasier om min bokföring och deklaration. Och jag fuskar inte ens!
Finns det något du vill göra, som du ännu inte har gjort?
– Ja, mycket, bland annat långfilm! Men jag jobbar på det.
Vad ska man vara beredd att göra och inte göra "för brödfödan"?
– Det viktigaste som kulturarbetare är nog att sätta en gräns för hur mycket gratisarbete en är beredd att göra eftersom det haglar med förfrågningar som lyder ungefär ”det här är för en god sak och vi hade blivit jätteglada om du vill vara med men vi har tyvärr inga möjligheter till arvode”. Ibland kan det vara saker jag verkligen göra men det äter också otroligt mycket tid och energi. Men när det kommer till verklig brödföda så drar jag personligen en extremt hård gräns vid reklam. Över min döda kropp att jag gör reklam. Reklam är som ett gift som får min hjärna att långsamt förmultna inifrån och ut. Den dagen jag gör reklam kan jag lika gärna lägga ner allting jag någonsin sagt om någonting. Så det viktigaste är väl att hitta en bra balans mellan integritet och en skälig levnadsstandard.
Roxy och Gnučči, efter sista tagningen till Finders Keepers.
Roxy är den fjärde i raden av malmöiter som vi har intervjuat om drömjobbet, i en intervjuserie i samarbete med Monster.se. Här kan du läsa intervjun med Anna Bylund, här hittar du intervjun med Irika Sandström och här är den med Hala Mohammed.
