Vem kan kritisera, utan att bli kritiserad?

15:43 30 May 2013

the_knife_video.jpg
The Knife, ur videon A Tooth for an Eye.

The Knifes senaste album Shaking the Habitual påminner musikaliskt om en tonsatt akademisk medelklass. Karin och Olof Dreijer bjuder på svårtillgänglig konstmusik, som gjord för modern dans eller performanceteater och utöver det gör de intervjuer strösslade med ord ur kurslitteraturen från valfri a-kurs i humaniora. Vissa rader på albumet påminner om toalettklotter från Stockholms universitet (let’s talk about gender baby, let’s talk about you and me). Nu raljerar jag men; när många kritiker talar om hur modiga de är känner jag mig istället tveksam till hur modigt Shaking the Habitual egentligen är. De behandlas med en nästan överdriven respekt, ett par silkesvantar något som det The Knife vi lär känna i de få intervjuer bandet gör borde tycka rätt illa om.
 
Någonting är fel när musik som verkligen anstränger sig för att vara subversiv och provocerande bara får höga betyg, och alla tassar på tårna runt de frågor musiken vill ställa. Av de tjugotalet recensioner som finns länkade på kritiker.se finns bara en etta, ett fåtal treor och desto fler riktigt höga betyg i klass med Bruce Springsteens sex getingar i Expressen. Att påstå att du inte gillar eller respekterar The Knife är att vara det aningslösa barnet som ropar att kejsaren är naken. Om folk älskar det du gör villkorslöst skaver det inte tillräckligt och The Knife vill skava. Jag har alltid närt fördomen att The Knife-fans ofta tror att de är mer begåvade än de faktiskt är. Det bevisas (kanske inte vetenskapligt…) till exempel i kommentarsfältet under Sara-Märta Höglunds recension av Shaking the Habitual på nojesguiden.se, där en kommentator insinuerar att Höglund inte älskar albumet för att det är för ”djupt”.
 
Det finns något paradoxalt här. The Knife är tydliga i intervjuer med att de vet att det är främst vita manliga rockjournalister som har satt ramarna för vad som anses vara ”fin” respektive ”ful” musik, och det finns en hel del saker som rent traditionellt förkastats av musikkritiker, av musikbloggar som Pitchfork och av indietänkare, exempelvis uttalad kommersialism, ytlighet och att framföra musik du själv inte skrivit. Som redskap väldigt användbara om du är ute efter att störa den vita manliga normen (kanske framförallt om du redan njuter av en position som hyllad musiker av denna falang). För den vita manliga kritikerblick som de vill ifrågasätta älskar dem. De möts i anti-kommersialismen, i diy-kärleken, i tanken på musik som politiskt sprängstoff. Herregud, de jammar ju!  
Det måste vara provocerande att komma från en plats där du vill ifrågasätta allt och få folk att tänka, men bara bli mottagen med applåder och bugningar. Karin Dreijer säger till och med till Pitchfork att det är viktigt för henne att bli ifrågasatt; hennes egen historia, och det sätt hon berättar den på.  
 
Det känns generellt svårt att vara politiskt trovärdig i din musik när du kommer från en priviligerad bakgrund. Politisk musik som brukar älskas brett (för visst görs det sådan) kommer oftast från ett underdogperspektiv och är mer ”fuck aina” än Judith Butler-vurmande.  Att kritisera politiska och samhälleliga system kommer också oftast med krav på äkthet eller en fläckfri personlig moral.
En artist som Beyoncé släpas snabbt till stupstocken när hon agerar ”anti-feministiskt” och döper sin världsturné till ”Mrs Carter Show” eftersom hon gjort uttalanden som tolkats som feministiska och Rihanna misstänkliggörs när hon går tillbaka till Chris Brown, trots att hon uttalat sig ”emot” kvinnomisshandel. De är båda svarta kvinnliga artister som agerar inom den kommersiella värld som The Knife hyllas för att de vill undvika. Det blir i förlängningen till en omedveten allians mellan bandet och den pop och kvinnohatande kritikerkåren. Hur redo är bandet att förlora sitt konsensus-privilegium egentligen? Shaking the Habitual är onani. De skiter i mottagandet och i vem det når – det är politik för en redan övertygad publik.  

”We want to fail more” säger syskonen Dreijer via Jess Arndt i sin pressrelease, men inte ens det kan vi ge dem. Vad måste de göra, från sin position för att reta upp sin målgrupp: vara med i Melodifestivalen och vika ut sig? Det finns en massa saker som de rent musikaliskt och praktiskt skulle kunna göra om de vill nå ut med ett politiskt budskap och skaka om. Men som det är går de på bastuklubb med kritikerkåren och politiken stannar där den redan fanns från början.
Min recension av Shaking the Habitual? Förmodligen SVINBRA om du är riktigt hög.

Texten publicerades i pappersutgåvan av Nöjesguiden, nummer 5/2013.

Stad: 
Kategori: