Oönskade comebacker, överflödiga uppföljare och återförenade band som frontar nya festivaler.
Jonas Adner skriver om en nostalgi som har spårat ur.
Lite i skymundan pågår just nu det kanske minst väntade domstolsmålet i skandinavisk rättshistoria: den norska nostalgiturnén We Love the 90’s stämmer den svenska nostalgiturnén We Love the 90’s. Båda showerna innehåller flera av decenniets största artister (om det var svårt nog att ta en Dr. Bombay anno 1998 på allvar, visualisera då en 48-årig Dr. Bombay anno 2012 som kallas in för att huvudvittna i en rättegång mot E-Type, Markoolio och Dr. Alban) och tvisten rör vem som äger varumärket. Oavsett utkomst når snart den norska ursprungsshowen Globen och enligt Dr. Bombay kommer det att bli ”Sådant jävla drag. Vi ska bara kötta liksom”.
Förutom flera aktuella motsvarigheter för åttiotalet (den senaste är rockturnén Ooa hela natten och andra plågor) skyltar många av sommarens musikfestivaler med liknande nostalgikoncept: Way Out West toppar affischerna med ett återförenat Refused, Hultsfred med The Cure och The Stone Roses, båda återuppståndna för att turnera med decenniegamla låtar (även The Cardigans är bokade för att i sin helhet spela sitt 14 år gamla album Gran Turismo). Den tilltänkta målgruppen är av allt att döma samma människor som år för år driver upp försäljningen av vinylskivor och som redan har tecknat prenumeration på den nystartade musiktidningen Nostalgia Rock’n’Roll Magazine (Bruce Springsteen är nu officiellt en viktigare inkomstkälla för svensk musikpress än vad han är för familjen Springsteen).
Förmodligen är det tryggt att spela på publikens nostalgi i oroliga tider när varje lansering av obekanta koncept utgör en potentiell budgetkatastrof. Efter att ha ägnat stora delar av mitt vuxna liv åt att gå på olika nostalginiter kan jag personligen vittna om hur väl det fungerar. Jag har, utan att försöka vara rolig, gått in på en biograf och sett Indiana Jones och kristalldödskallens rike. Hemsidor har frågat mig ”är du säker på att du vill boka ’Disney on ice gästar Globen?” och jag har klickat ”ja”. Medan ni har drivit med människor som betalar för Aftonbladet Plus för att få läsa ”Vad hände egentligen med Steve Urkel?”-artiklar, har jag suttit hemma och betalat för Aftonbladet Plus för att få läsa ”Vad hände egentligen med Steve Urkel?”-artiklar.
Det är därför inte så konstigt att Universal såg det som en bra idé att plöja ner över 200 miljoner dollar i en bombastisk filmatisering av ”Sänka skepp”. Inte när människor som jag fick actiontolkningen av leksakerna Transformers att häromåret bli en av de mest inkomstbringande filmerna någonsin.
Parallellt är en serie utdöda leksaker, spel och fenomen lite i största allmänhet, på väg att bli film. Cluedo, Turtles, Lego, Garbage Pail Kids, Monopol och Bamse är ett urval av filmatiseringarna som just nu är under produktion. Lägg till en James Cameron-regisserad ”Fiskedamm” och biopremiärslistan för 2013 kommer att vara ett komplett barnkalasschema från 1992 med ett ”3D” efter varje aktivitet.
Det märks också – i takt med att fler och fler ”gamla godingar” betas av – hur avståndet krymper mellan det årtal något hände och det årtal då man ser tillbaka på det nostalgiskt. Den gyllene regel som säger att det tar 40 år innan ett decennium kan få sin revival slutade nog gälla någon gång i samband med att nostalgi-klubben 90’s drog igång mindre än tio år efter själva nittiotalets slut. Med den utvecklingen kommer det år 2025 arrangeras kitschigt nostalgiska ”år 2024”-klubbar, för att därefter nå en punkt då det inte finns något annat att blicka tillbaka på än 40 år av tillbakablickar. Samtidigt – det kanske är ett lindrigt pris att betala för att få se Sean Connery och Al Pacino göra upp som ”Professor Plommon” och ”Överste Senap” över ett ljusstaket-relaterat lönnmord i biljardrummet.
För övrigt: Efter en Väl Godkänd första-säsong och en Mycket Väl Godkänd andrasäsong är förväntnings-o-metern i taket inför kommande Louie-avsnitten (premiär i slutet av juni). I år med Susan E. Morse (känd från det mesta bra Woody Allen gjort) som ny klippare.
Jonas Adner
