När Snow White and The Huntsman hade premiär i början av juni var det den andra filmen (tillsammans med Julia Roberts-ledda Spegel, spegel i våras) för i år om sagokaraktären Snövit. Av alla jämförelser som har gjorts mellan dem är det en olikhet som har hamnat i skymundan: hur de har valt att hantera ”de sju dvärgarna”. Till Snow White and The Huntsman valde skaparna att låta normallånga skådespelare spela dvärgarna för att sedan digitalt få dem att se kortväxta ut (förmodligen kändes det lite för svettigt att försöka förmedla en känsla av ”nej, vi ser absolut inte ditt handikapp som något sagoliknande komiskt” till någon man vill typecasta som ”Toker”). Direkt väckte beslutet kritik från den amerikanska föreningen Little People of America som menar att det stjäl jobb i onödan från de skådespelare som faktiskt är kortväxta.
Med Spegel, spegel tog producenterna en annan väg. Utöver att anställa faktiska kortväxta, samarbetade skaparna med skådespelarna för att undvika dvärgklichéer i manus (en av skådespelarna, Danny Woodburn, mest känd som Kramers kompis Mickey i Seinfeld, har berättat att han annars brukar behöva skriva in i sina kontrakt att ingen under inspelningen ska få lyfta honom som om han vore ett husdjur och att han inte ska behöva bita någon). Av den anledningen har filmen lyfts fram som ett föredöme.
Av alla grupper som utsatts för osmickrande porträtteringar genom film- och tv-historien har kortväxta kanske haft de mest seglivade. Än idag är de flesta rollerna någon variation på antingen skäggiga varelser som jobbar i gruva och sjunger muntra sånger iförda hängselbyxor och hatt, luriga krabater som spelar tvärflöjt i magiska skogsdungar eller vaktar broar, eller små varelser som hjälper tomten att bli klar med alla klappar i tid. Utan att ha någon exakt statistik känns det här som livsstilar som är mycket, mycket sällsynta bland riktiga kortväxta.
På senare år har dock andra slags roller börjat dyka upp. Mest framstående har skådespelaren Peter Dinklage varit, på senare tid mest känd för sin prisade insats som Tyrion Lannister i Game of Thrones. Dinklage har även tidigare haft bra roller i indiedramat Station Agent och tv-serien Nip/Tuck.
Ett annat exempel är Ricky Gervais-serien Life's Too Short där Warwick Davis (Willow, Leprechaun) spelar en kortväxt skådespelare som bara erbjuds förödmjukande roller (pyssling, groda, etcetera). Serien är inte direkt något mästerverk, men bara att se en kortväxt som inte talar i gåtor får den att kännas som The Wire. Å andra sidan, jämfört med alla år av fantasy kan det räcka bara att få se Jackass-medlemmen Wee-man springa genom ett hotell i blöja.
Förutom att utveckla idén till Life’s Too Short driver Warwick Davis Willow Management, världens största agentur för kortväxta skådespelare. Konkurrerande agenturer heter saker som Short Dwarf och har hemsidor tapetserade med bilder där deras medlemmar är klädda som rödskäggiga leprechauns med pipa, käpp och en busfräck ”jag ska stjäla ditt guld!”-min. Syftet för Willow Management är att arbeta emot just det och för en mer nyanserad bild av kortväxta i film och tv.
Ett exempel som tyder på att de gör framsteg är Warwicks kommande actionkomedi Shortfellas, ”en Ocean’s Eleven med kortväxta”. Samtidigt vittnar hans övriga cv från senaste åren – ”siare”, ”tomtenisse”, ”leprechaun” – om att bilden av kortväxta som magiska sagofigurer sitter djupt rotad. En bättre chans än så kommer nog aldrig att komma om BP-vd:n Carl-Henric Svanberg vill reparera sitt uttalande om att, ”we care about the small people”. ν
För övrigt: För några veckor sedan tog nattklubben La Isla i Stockholm, i samråd med närpolisen, fram ett sätt att undvika bråk utanför lokalen – att bara spela tryckare sista halvtimmen. Förvisso har jag enkom dåliga erfarenheter av poliser i klubbsammanhang (jag blev en gång utslängd från ett ställe för att jag såg ”för radiostyrd ut”). Men det är svårt att inte gilla tanken på en polisgrupp som sammanställer en anti-fyllebråksplaylist.
