Xtrmntr

Få band har gjort så mycket för så många genrer som Primal Scream. Varför de tagit på sig detta musikaliska missionsarbete kan man älta, stöta och blöta i evighet. Kanske handlar det om att de älskar en massa musik så vanvettigt och innerligt att de ser det som sin mission att få nytillkomna lyssnare att upptäcka de band och det sound de själva lovprisar. Därför skiftar de stil så frekvent som de gör. Eller så beror deras inkonsekvens helt enkelt på att i brist på tillräcklig talang och särart får de ta hjälp av sin extrema koll och kärlek till musiken för att kunna göra skivor med fräschör. Deras närmast tvångsmässiga genrebyten känns numera allt annat än förvånande. Få band, om något, ändrar sound och uttryck lika konsekvent som Primal Scream. På samma sätt som Orup och Eric Gadd, för att ta två inte så närliggande exempel, har bandet konstant pekfingrarna i luften för att försöka pejla vad som är the next big thing. Skillnaden mellan Primal och ovan nämnda är att rätt för Primal inte är synonymt med det som funkar bäst kommersiellt just nu utan vad som är coolast, mest credstint och, ej att förglömma - bäst svängande. Det är ju kul. Men när gav Primal Scream oss egentligen något vi inte hört förut? De har serverat oss psykedelia, reggae, blues, dans, dub och nu speedbreakbeataggrorock'n'roll. Somligt på [I]Xtrmntr[/I] låter coolt med ett totalt desperat anslag, som [I]Accelerator[/I] och [I]Shoot Speed Kill Light[/I] men övervägande delen av plattan känns rätt ointressant. Seg, oinspirerad och gående på tomgång. [I]Swastika Eyes[/I] är i och för sig en grymt effektiv låt som än en gång visar på bandets förmåga att skriva riktiga hits. Jämför man Primal med en annan legitimerad musiclover som Beck så utnyttjar han sin totala passion till musikhistorien på ett i mina öron bättre sätt. Hos honom blir kärleken till musiken en raffinerad spitz att fästa i toppen på den personliga särarten - hans säregna musikaliska infall i grunden kombinerade med väl valda blickar i backspegeln blir till musik världen inte hört tidigare. Det saknar jag hos Primal Scream. När det dessutom verkar helt ointressant för dem att odla någon form av konsekvens är det svårt att inte se dem som en samling vindflöjlar, lika ängsliga musikaliskt som någonsin Eric Gadd i sitt val av kommande outfit. Utmärkta belysare av viktig musikhistoria, ja. Five years ahead of their time - nej.