Rewind till 1995. Många har nog glömt det men före 1995 fanns det fortfarande en Berlinmur mellan sofistikerad soul och r'n'b å ena sidan samt råare hiphop å den andra. Medan rapparna stod i gathörnet låg r'n'b-sångarna och rullade sig i Luther Vandross gamla sidenlakan. Den senaste kreativa r'n'b-trenden, swingbeat, uppvisade också krampaktiga döds-ryckningar. Om man fick välja mellan en ny soulskiva och en ny hiphopskiva valde man alltid den senare.
Men allting förändrades med D'Angelo. När denne då 20-årige sångare kom från ingenstans, närmare bestämt från Virginia i sydstaterna, och 1995 släppte sitt album [I]Brown Sugar[/I] revs Berlinmuren mellan smörig soul och aggressiv hiphop. Precis som Marvin Gaye 25 år före honom visade D'Angelo att det inte behövde finnas någon motsättning mellan eleganta kärleksballader och aggressiv gatumusik; det gick att göra både och samtidigt.
Det tog ett halvår innan publiken på allvar upptäckte [I]Brown Sugar,[/I] men sedan dess har D'Angelos debut haft ett enormt inflytande på soul-scenen. Utan honom hade vi knappast fått någon Erykah Badu. Utan [I]Brown Sugar[/I] hade heller Lauryn Hills solodebut knappast låtit som den gör. D'Angelos rivande av Berlinmuren hade även stor del i att många rappare började sjunga på riktigt samt att musiken innehöll mer soul.
Att få sin debut utnämnd till epokgörande är dock lika mycket en förbannelse som en välsignelse. D'Angelo verkade ha drabbats av både prestationsångest och skrivkramp och man befarade att hans ständigt uppskjutna uppföljare, "kommer snart", skulle bli vad [I]Second Coming[/I] blev för Stone Roses.
Fem år mellan första och andra albumet är en ohälsosamt lång tid. Under samma tidsperiod hann till exempel Al Green göra nio album från sin debut och framåt. Hur många bra album har vi inte gått miste om när D'Angelo suttit och refuserat sig själv? När jag besökte Wannadies under deras inspelning i Jimi Hendrix gamla studio Electric Lady i New York var det ena studiorummet konstant bokat av D'Angelo. Han hade suttit där inne i två år.
Men det glädjande med [I]Voodoo[/I] är att skivans komplicerade och omständiga skapelseprocess inte alls märks på själva musiken. Det låter inte alls som [I]Voodoo[/I] är inspelad under flera år - med befarade ändlösa jam eller överarbetade arrangemang - utan snarare som om D'Angelo plötsligt bara rivit av allting under två intensiva veckor. [I]Voodoo[/I] låter enkel, avskalad, avslappnad. [I]Voodoo[/I] låter rå, elektrisk, sexig.
D'Angelo, som nu hunnit fylla 25, sjunger briljant, med en helt egen form av vokala riff. Överlag använder han sin röst på ett sätt som egentligen mer påminner om en saxofonist som John Coltrane än en sångare. Sången låter på samma gång både improviserad och djupt koncentrerad. Första gången jag hörde de två efterföljande balladerna [I]The Line[/I] och [I]Send It On,[/I] spår fyra och fem, var jag tvungen att sätta mig ned, och de drabbar mig fortfarande lika hårt varje gång jag hör dem. D'Angelo är tillbaka och, osannolikt nog, så infriar han inte bara våra egentligen orimliga förväntningar, utan till och med snudd på överträffar dem.vSkivbolag:
Artist:
