Jack White är en nallebjörn och en lokal mecenat av rang. Ändå ska han upp i rättegång i mars, efter ett barslagsmål där han slagit Detroitbandet Von Bondies sångare Jason Stollsteimer i huvudet med en tillbringare. Sju gånger.
Det rör sig om samma Von Bondies som Jack White släpade in i studion och ut i rampljuset för tre år sedan, och som systematiskt baktalat hans produktionsförmåga sedan dess. Men det är svårt att föreställa sig att sånt vore nog för att provocera fram den typen av våld från Jack White. Så vad?
En frestande tanke är att Jack Whites sinne rann över för att han fick höra den här storbolags-sellouten. Till och med för en pacifist ter det sig lockande att dela ut ett kok stryk till någon som ligger bakom en så blodfattig "garagerock-med-lite-blues-för-att-rida-på-White-Stripes-hypen"-skiva. Skulle det mot förmodan finnas antydan till liv kvar i Detroitscenen fungerar Von Bondies mycket effektivt som nådastöt.
Sensationerna på [I]Pawn Shoppe Heart[/I] börjar med ett knäckande överstyrt distriff i öppningsspåret [I]No Regrets[/I]. Tyvärr slutar sensationerna på exakt samma ställe, och Von Bondies mullrar istället på med någon sorts garagegoth. Sedan blir det stegvis värre. Ett par Hives minus charm-låtar, bland dem singeln [I]C'mon C'mon[/I], går att överse med, men de Jim Morrison-fasoner Jason Stollsteimer allt som oftast vältrar sig i är betydligt värre - vad historierevisionisterna än försöker intala dig den här månaden. Särskilt eftersom han knappt når upp till Ian Astburys parodiska imitations-substandard. Allra värst är skivans "gömda" cover av [I]Try a Little Tenderness[/I], som borde ha gömts betydligt mer omsorgsfullt och definitivt.
Trashig punk på [I]Not That Social[/I] räcker inte för att dämpa de aggressioner som väcks av Von Bondies usla förklädda stadiumrock, och någon borde förklara för Jason Stollsteimer att hedonister som med så många ord skryter om sin självdestruktivitet aldrig är trovärdiga. [I]Broken Man[/I]? Brutet näsben, snarare.
Skivbolag:
Artist:
