Musikbranschens vanligaste klyscha inför en ny skivutgivning? Att"den nya plattan är betydligt tuffare, har lite råare produktion, lite mergitarrer". Den enda jag hört säga motsatsen, att "den nya plattan blir lite mesigare än den förra", är Orup, inför den helengelska Orupean Songs. Men så gick det som det gick också.Eggstone är naturligtvis för stora popesteter för att falla i denklyschfällan. Om man frågar dem svarar de antagligen att Vive la Differenceär "mer The Big Express än Mummer" eller möjligtvis: "mer Strangeways, HereI Come än Meat Is Murder".Men i klarspråk är den onekligen betydligt tuffare än vad de gjorttidigare, med lite råare produktion. Om det är mer gitarrer vet jag interiktigt, ibland är där inga gitarrer så långt öronen kan höra - men den ärett oerhört distinkt stycke pop, som borde kunna täppa till truten på allasom avfärdat Eggstone som "bra, men lite för finlirande för min smak".Mig själv, till exempel.Fram till nu har jag kunnat bli imponerad av Eggstone, men sällan verkligtengagerad. Jag har älskat detaljerna, från omslagsdesign till refränghakar,men inte fallit pladask för helheten.Men genom att skynda långsamt, i den kreativa smältdegel som är TambourineStudios, har gruppen, precis som The Cardigans, utvecklats något enormttill detta sitt tredje album. I dag gör trion popmusik där finesserna ärnärvarande i lika hög grad som tidigare, men de tillåts inte dominera likastarkt som på In San Diego och Somersault. Genom att våga kräma på ochgenom att ägna mer möda åt att utvinna det starkaste ur varje låtidé har deför första gången gjort ett album som känns ivrigt och hetsigt, pockande påuppmärksamhet från första spåret till det sista.Förändringen signaleras tydligt redan med öppningsspåret, Head Around, medbitiga riff över ivriga trummor och de tuffaste oo-ii-oo-körer jag hört påskiva sedan XTCs alter egos The Dukes of Stratosphear var i farten. Denfinns också i Still All Stands Still, som är en lika perfektsoulpoppastisch som någonsin Boo Radleys Wake up, Boo - komplett medtrumstocksinräkning, gitarrvägg och fett Memphis-blås.Men egentligen är skillnaden ännu tydligare i en låt som Birds in Cages,som är en ganska typisk Eggstone-låt, med mäktiga stråkar och diskretträblås. Där hittar Per Sunding plötsligt ett tonfall som han bara famlatefter tidigare. Orden är trivial självömkan, med rader som "One thing isfor sure, I'm not happy anymore", men sättet han sjunger på skulle kunna fåMorrissey att tappa hakan.Sådant finns det mycket av på Vive la Difference. Eggstone har ibland enbenägenhet att kokettera med sin skenbara ytlighet - som i den ordlekandetiteln till Supermeaningfectlyless eller i tilltaget att döpa en låt efteren grekisk förrätt - men om man ser bakom den posen finns ett i allrahögsta grad mänskligt och personligt band. Just Supermeaningfectlyless<>Pär ett av de bästa exemplen, när ett Neil Young-rossligt munspel tillåtskomma in bland klockspelen som perfekt kontrast till Sundings ljusa röst.Sedan är naturligtvis produktionen finessrik som få, med en hel delklassiskt småtricksande mellan kanalerna, baklängessnuttar och andraljudeffekter. Men de slänger in dem på samma sätt som Per Gessle brukargöra det: när refrängen redan vunnit över lyssnaren, som en bonus till denuppmärksamme. Och de mest klassiska poplåtarna, som den ljuvliga Never Beena Better Day lämnar de befriande rena.När the Cardigans First Band on the Moon släpptes i september var det utantvivel det mest perfekta popalbum som släppts av tamburinmännen från Malmö.Vive la difference är kanske inte bättre - men en ytterst värdiguppföljare. Dessutom det första svenska popalbum jag sett på 90-talet därnoterna bifogas...
(Plattan släpps den 8 januari)Skivbolag:
Artist:
