Hur har diktaturerna kunnat infiltrera Amnesty International så fullständigt? Med vetskapen att uppdraget att tolka Dylan förvandlar nio av tio av världens artister till tröga somnabulister är det kriminellt att göra en välgörenhetsbox med hela 73 sådana covers. Och för att göra tortyren värre är flertalet artister extremtrista föredettingar redan från början. Mark Knopfler, någon? Seal? Maroon 5? Sting? Dave Matthews Band? Joan Baez, Sinéad O'Connor, Mick Hucknall, Lenny Kravitz – ja, ni fattar - och gitarrister som Pete Townshend och Joe Perry utan sina leadsångare?
De få antydningar till samtida artister som ändå finns, som The Gaslight Anthem, Adele och Raphael Saadiq, måste tvångsmatats med valium av sina fångvaktare, liksom Queens Of The Stone Age och värst av allt RedOne som gör Knockin’ on Heaven’s Door till och med segare än en gång i tiden Guns n’Roses.
Men i enlighet med 90-procentsregeln måste det finnas bra låtar också. Jodå. Billy Bragg, Patti Smith, Taj Mahal och Steve Earle låter som i tur och ordning Billy Bragg, Patti Smith, Taj Mahal och Steve Earle, och gamla Pete Seeger är strålande i sin deklamation av Forever Young. Band of Skulls låter som First Aid Kit fast med man och kvinna, och Mariachi El Bronx gör hardcoremariachi, förstås.
Så hur ska vi hantera vår inneboende vilja hjälpa orättfärdigt fängslade människor över jorden, utan att för den skull tråkas ihjäl av den här dammiga lådan? Enklaste sättet är väl att köpa nämnda bra enstaka låtar, och att sedan lägga mellanskillnaden till boxens pris på ett medlemskap i Amnesty. Blir vi tillräckligt många kan vi säkert sparka ut de ondsinta typer som ligger bakom det här eländet.
