Vad Primal Scream än gör blir det alltid mer rock'n'roll ännågonting annat.Jag vet att jag kommer bli förvånad när jag hör en ny Primal Scream-skiva.Jag vet att de kommer förändra min syn på popmusik för alltid.
Varje nyttalbum de gör får en ju att upptäcka minst tio andra album.Primal Scream handlar om inspiration, fascination och om en obändig viljaatt ideligen uttrycka vad man håller närmast hjärtat för tillfället.Det är detta som gör dem fantastiska och det är detta som gör att de aldrignågonsin gjort en låt, eller ens ett stycke i en låt, som kan kallasdåligt.Om föregångaren Give Out But Don't Give Up handlade om Memphis, Stones ochboogie handlar Vanishing Point om biljaktsfunk, smutsig rock, skruvad dub,märkliga filmsamplingar, skramlig psykedelia, hårdrock, oljud, reggae,ambient och givetvis även litegrann om vemodiga, långsammamelodicaballader.Skivan rivstartar med Burning Wheel, en sinnesvidgande elektroniskrockkaskad där Bobby låter så maniskt förälskad i låten han sjunger att manbara måste älska den själv.
Det fortsätter med Get Duffy, en cool, instrumental funkbit i samma andasom Curtis Mayfields Superfly, och sedan är jagbara fast.Det är Primal Scream och jag har gått på det igen.Jag kan inte låta bli att börja lusläsa alla intervjuer som gjorts medBobby Gillespie de senaste månaderna för att se vilken musik haninspirerats av.Vanishing Point är förvirrad, förtvivlad, nästan desperat musik - ljusårfrån såväl Screamadelica som Give Out But Don't Give Up.Det är knarkparanoia i kubik, och precis som de flesta knarkparanoia-skivorär den inte alltid så lätt att lyssna på.Det är inte deras bästa skiva, men ändå letar sig några av låtarna upp påden där topp-tio listan över Primal Scream-låtar som man måste skriva omhela tiden (Higher Than the Sun och Terry Farley-remixen på I'm Losing MoreThan I'll Ever Have brukar dela på förstaplatsen, men sedan är det alltidolika).Star, en socialistisk, smärtsamt vacker ballad, är bland det finaste degjort. Stuka är en oemotståndlig, experimtell beatsymfoni med rytmenstulen från en DJ Krush-låt rakt av.Avslutande Long Life är vemodig, rytmisk ambient som svävar ut i något avdet mest abstrakta, och samtidigt mest fascinerande de gjort.Jag har ingen aning om vad jag kommer tycka om Vanishing Point om etthalvår, eller om ett decennium.Men just nu är det kanske den bästa rock'n'roll som finns.Skivbolag:
Artist:
