Att diskutera Slayers cred bland fans och band som föredrar metallär lika lätt som att hävda att Tommy Svensson är dum som låter GarySundgren få flera chanser i fotbollslandslaget.
Slayer dominerar maximalt.Inget band har så konsekvent, år efter år, målmedvetet och skoningslöst vräkt sig över oss och försökt trasa sönder våra trumhinnor med ultramanlig metall. Visst, Pantera låter jättefarliga. Men hur lät de för sju år sedan? Och framför allt hur såg de ut? Braksvenniga pudelrockare à la Alien. Metallica, hostar någon. Fel svar.
Metallicas sellout är det klar megavarning på, och minns Tracks-hiten (!) Nothing else matters. Entryckare! Det närmaste Slayer har kommit en slowfox är Seasons in the abyss, från plattan med samma namn 1990. En hård låt som blir riktigt jävlakuslig när man ser videon.
Ett kranieprytt segel på en båt glidandes nedfören flod, troligtvis Nilen, Marshall-stackar med pyramider och den oändliga öknen i bakgrunden, sand på Dave Lombardos cymbaler, stressade araber i trånga prång och, bäst av allt, de i ring runt Slayer ridande beduiner named fanor i händerna. Obetalbart. Somliga hävdade att Slayers plats högst uppe på metalltronen var hotad efter bandets två senaste alster,dubbel liveplattan Decade of aggression från 1992, samt studioplattan Divineintervention från 1994.
Med Undisputed attitude visar de dock att svackanvar tillfällig. 15 stenhårda spår ryms på nya plattan, varav tolv stycken är covers på gamla punk/hardcorefavoriter till bandet. Ursprungligen hårda låtar av band som Minor Threat och Verbal Abuse adderat med Slayers testosteronmetall gör att slutresultatet blir något av den allra grymmaste plattan på länge, länge. Plattans sista spår, Gemini, visar upp ett delvis nytt Slayer; långsamt med utdragen sång och med en refräng som fått självbetitlade musikaliska genier som Soundgardens Chris Cornell att ringa psykakuten. Många stora metallband släpper eller har släppt skivor under desenaste veckorna. Slayer krossar dem alla. Lätt.Skivbolag:
Artist:
