U2 - No Line on the Horizon

Patrik Forshage 06:32 2 Mar 2009

Låt oss pröva några alternativa scenarior kring hur det lät när FN:s svar på Kent bestämde sig för att spela in sitt tolfte album.

- Fyfan grabbar, vårt folkölshalvår i replokalen var verkligen grymt. Ni är så jävla schyssta, världens bästa kompisar, och våra nya låtar är så bra att vi bara måste låta folk höra dem.
Nja. Fram till 1983 kanske, men knappast idag.
- Vi har verkligen viktiga saker att berätta, och dessutom har vi hittat ett eget uttryck här. Det här behöver världen höra.
Tja, hade det stått 1987 i kalendern så kanske. 2009? Glöm det.
- Det är så härligt att göra sig fria från förväntningar och krav, och nu är vi helt crazy. Vi rebellerar mot allt vi någonsin gjort och spelar enbart dekadent NYC-sleaze/DDR-kraut/italiensk opera/dansgolvsinriktat (stryk valfritt).
På 90-talet, hela tiden. Men inte nu.
- Kollegor, jag har kallat till det här mötet eftersom det verkar ha kommit en massa nya arenaband de senaste fem åren, medan vi slöat till i solen och på politiska toppmöten. Om vi ska behålla prestigepositionen som Världens Största Band, om varumärket U2 ska fortsätta generera kapital och om plattformen mot Nobels fredspris inte ska ryckas undan borde vi nog släppa ett nytt album nu.
- Jamen, vad ska vi släppa då? Det är ju ett decennium sedan någon av oss hade en enda låtidé, åtminstone en med hit-krok. Och det där "vi-förnyar-oss-och-gör-något-helt-annat"-knepet blev ju aldrig särskilt bra.
- Nä. Men vi är ju fortfarande stabila och kompetenta. Den där gamla Magnificent-demon från War-tiden skulle vi ju kunna använda, och så kan vi blanda lite innerliga "I was born to sing for you"-texter med fredsbudskap och någon självironisk blinkning för att förekomma kritik. Sedan räcker det nog om vi lutar oss mot vår rutin och låter Brian Eno, Daniel Lanois och Steve Lillywhite fixa till resten.
- Som vanligt, alltså?

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner