Ibland när jag är ute på klubb brukar jag påpeka att musiken som spelas låter "dyr". Men det brukar aldrig vara någon som förstår vad jag menar.
Ändå finns det ju en hel musikgenre som är uppkallad just efter priset på skivorna: rare groove. Rare groove är inte, som många tror, en speciell era i funkmusiken, utan det handlar helt enkelt om sällsynta låtar. Gammal, bortglömd musik som aldrig pressades i mer än några tusen ex ens när den släpptes första gången. Generellt för rare groove-skivor, vare sig det handlar om funk, latin eller reggae, är att man bara kan hitta dem på två ställen: på sunkiga loppmarknader i Borås för tre kronor, eller på japanska skivbörsar för fem tusen spänn.
En viktig ingrediens i all "dyr" dansmusik brukar även vara ett jazzelement, något knepigt och improviserat som skiljer de "äkta" lyssnarna från de "oäkta".
Problemet är att jag gillar såväl dyr musik som DJs som spelar dyr musik. Jag tycker nämligen att det känns ganska häftigt att dansa till en låt som bara, säg, tre DJs i hela världen äger.
Det är efter den principen man måste bedöma engelska reggaebolaget Trojans samlingsbox med dyr, jamaikansk funk från 1968-73.
Det kanske skapades ännu funkigare funk i Kingston än dessa 50 låtar under de sex åren. Poängen är att du aldrig har hört de här låtarna tidigare. Och, ärligt talat, visst är det roligare att rocka till Andy Capps fullständigt galna [I]Poppy Man,[/I] än att ännu en gång stå på dansgolvet och försöka inbilla sig att Bob Marleys [I]Mr Brown[/I] har världens coolaste rytm (vilket den kanske har, men jag har dansat till den tusen gånger och börjar bli sugen på något annat).
Det viktiga är att dra ett streck mellan rare groove som bara är "rare", och rare groove som har "groove". Vilsna funkgrävare bedömer ofta musik uteslutande efter priset på skivan, men då kan man lika gärna börja investera i aktier eller modern konst. För det är ju funken man vill åt, och Trojan är ett skivbolag som kan den jamaikanska funken bättre än några andra.
[I]Trojan Rare Groove Box Set[/I] får Soul Jazz Dynamite-samlingar att framstå som [I]Absolute Reggae.[/I] De här snubbarna har verkligen grävt. Som vanligt hittar jag mina favoriter i slutet av 60-talet, då reggaen var som smutsigast. Där finns Betty Sinclaires hårda [I]Why Why Why,[/I] där hon låter som om hon skulle ha kunnat vara Tanya Stephens mormor. Där finns Junior Souls [I]Jennifer,[/I] där rocksteadystilens ljuvliga melodikänsla blandas med en ruffig reggaerytm och sång som spräcker ljudsystemet. Där finns också Jay Boys [I]Tilly,[/I] en romantisk instrumental för de sista minuterna på klubben.
Man kan lätt kalla det här för överkursreggae, men jag är övertygad om att alla som vill känna funken genast kan höra hur bra det här är, oavsett hur många Studio One-plattor de hade sedan tidigare.
Skivbolag:
Artist:
