I en av mina favoritscener i en av mina favoritböcker, OscarHijuelos Mambo Kings sjunger sånger om kärlek, sitter en åldrad och tröttCesar Castillo i ett slitet rum på Hotel Splendour och låter sitt livpassera revy, i en sista minneskaskad. Han minns kvinnor, musik, tragedieroch triumfer - och han gör det med en sorgset nykter insikt om att slutetinte är långt borta.Så låter Dylan 1997. Exakt så. Den musikaliska omgivningen är lätt ruffig,ingen gör sig någon större brådska med någonting och Dylan själv sjungerosentimentalt och rakt - förbluffande rakt för att vara av honom - om sinotillräcklighet och vanmakt. Han knackar inte längre på himlens dörr; nu ärhan nöjd om han hinner dit innan de stänger dörrarna.Det är naturligtvis extra omskakande när man vet att han strax efterinspelningarna hamnade på sjukhus för akuta hjärtbesvär.
Men även utan attstudera några sjukhusjournaler är det lätt att slå fast att det är ettfantastiskt bra Dylan-album; kanske det bästa han gjort sedan Slow TrainComing, men med det spirituella sökandet ersatt av en saktmodig klarsyn omdet jordiska. Den fanns där mellan raderna redan på Oh Mercy 1989, men harmed åren blivit allt tydligare. Och nu är den så naken och direkt att detnästan är smärtsamt att lyssna.Den som bara söker klassiska låtar kan säkert bli besviken, för det finnshär inte så många; inte heller fokuserade berättelser i stil med The Man Inthe Long Black Coat. Snarare är det en enda, sammanhållen blues om livet,kärleken och döden, i den ordningen. Men det är sannerligen ingen dåligblues.Jag vill inte tro att det här är det sista vi hör av Dylan. Men om det blir så är det ett oerhört värdigt testamente.Skivbolag:
Artist:
