Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Mauro Scocco. Jag brydde mig aldrig om Ratata och tillhörde inte dem som inte kunde sluta nynna om hörnet vid 7-Eleven när Sarah hade sin storhetstid. Jag har alltid mest sett Mauro Scocco som en trist surpelle som gör ointressant svensk pop. Vuxen musik för vuxna människor - i ordens för mig sämsta bemärkelse. Jag förstår mig inte på den, för den talar inte till mig.
Det finns helt klart en massa anledningar att respektera Mauro Scocco. Han är en begåvad låtskrivare och han verkar sällan göra någonting annat än precis det han själv vill. Efter att ha tröttnat på att försöka plagiera amerikansk lyx-r'n'b har Mauro på Tillbaks till världen skippat programmerandet och syntarna och spelat in ett mestadels akustiskt album. Vid en första genomlyssning går tankarna till Peter LeMarc. Bandet som spelar på plattan består av erfarna studiomusiker och låtarna handlar om längtan, kärlek, otrohet, ensamhet och funderingar om varför det blev som det blev. Inga poser eller önskningar om att vara något man inte är, bara ett knippe funderingar över livet bortom 30 och det man ser där. Inget fel i det, tvärtom. Att åldras i popbranchen är inte det lättaste och Mauro Scocco gör det med stil. Jag tror att han med Tillbaks till världen kommer att tala till sin egen generation bättre än på länge. Men inte till min.
Skivbolag:
Artist:
