Hur många band är det inte som har tagit avstamp hos The Ramones och sedan omedelbart fallit platt till marken? Oftast har det handlat om att banden stannat vid det ytligaste 1-2-3-4-lagret i det som hos förebilderna var mångbottnat och komplext. För The Ramones var banalitet och utlevelse, visst, men de var också ångest och introspektion. De var galjonsfigurerna i punkens revolt mot ramverket och samtidigt var de var de högsta grad en produkt av hemstadens pop- och girlgroup-tradition. De var bokstavskombinationer, humanism och ärkekonservatism i en enda ohelig röra. De var på en och samma gång rockmusikens mest iögonfallande broderskap och en olöslig intern relationsknut. De sjöng om att slå ner sina antagonister med basebollträn, men egentligen var det snarare än farlighet exempel på den mobbades oförlösta fantasier om hämnd på sina bullies. Med alla sina inbyggda självmotsägelser, eller snarare tack vare dem, var The Ramones det ultimata rockbandet.
Det förstår Those Darlins. Till skillnad från så många andra The Ramones-efterföljare har de insett förebildernas hela spektra. De stannar inte vid ett konstruerat syskonskap inom klanen Darlin, Nikki, Jessi och Kelley. De stannar inte vid utsökt simpel bubbelgumspop med stenhård gitarrattack och lofi-ekande 60-talsrymd. Istället rör de sig mellan många dimensioner, från banalitet och novelty till djupaste allvar. De balanserar mellan egenterapeutiska jagstärkande deklarationer och självförbrännande dumheter. Deras cameraderie är ett så utpräglat broderskap, oberoende av kön, att de i Be Your Bro konstaterar att ”I may have girlie pause, but I got a boyish heart” och suckar över pojkarnas tröttsamma intentioner. ”I just wanna run and play in the dirt with you, you just wanna stick it in”. Samtidigt förvägrar de sin trummis – den enda mannen i bandet – att vara en del av den innersta kretsen, så trots att han får sjunga egna låtar på skivan får Linwood behålla sitt efternamn Regensburg.
Nu innebär förstås inte den sortens självmotsägelser, och den förståelse av The Ramones som de är signal om, att Those Darlins når till The Ramones höjder. Men de når avsevärt längre än de flesta band med samma referensramar, och Be Your Bro är långtifrån det enda spåret som väcker entusiasm. Titelspåret, Boy och BUMD är alla strålande utförd powerpop, och Tina Said är hårdglam som gör The Runaways stolta över sitt inflytande. Några halvdana spår, bland dem typiskt nog just Linwood Regensburgs insatser, påverkar helheten, men bara marginellt. För sammantaget har Those Darlins med Screws Get Loose gjort den där skivan som The Donnas alltid drömt om att göra, men aldrig haft vare sig personlighet eller låtmaterial för. Skulle någon avfärda Those Darlins kan vi småle åt oförståndet. Det här är rockklichéer på allra största allvar och exakt i den utsträckning som de själva valt.
