Alla våndas det "svåra andra albumet". Särskilt gäller det band vars debuter byggde på adrenalin, ilska och passion, och som sedan har ambitionen att visa upp fler sidor. Shit, till och med The Clash trampade ju snett just där. Så när Vaccines meddelar att de följer upp sin debut-knockout med en varierad skiva full av nyanser väcker det viss oro. Den är dock obefogad, eftersom deras patenterade kombination av The Strokes (jo, fortfarande), Phil Spector, The Libertines och Wreckless Eric fortfarande charmar ner oss i brygga även med varierat tempo och luftigare produktion. Stilla Weirdo kommer att knipa hjärtan, och när Justin Hayward-Young i en av flera poppunklåtar av finaste märke sjunger att “I’m no teenage icon, I’m no Frankie Avalon” kan man konstatera att det bara är en tidsfråga.
