Hur står det egentligen till med svensk techno? Var inte Svek en technoetikett en gång i tiden? Jag tror det, men de gjorde nog rätt i att omärkligt förvandlas till ett hem för house, garage, disco, vad som helst utom t-ordet. Säkert är i alla fall att majoriteten av alla technoartister som över hela världen har dykt upp under 90-talet har velat dunka hårdare än sina konkurrenter. Jag vet inte varför vi förmodas vilja lyssna på eller dansa till enorma bastrummor som blir mer och mer distade för varje år som går. Borde inte jakten på det fetaste beatet vara över?
Jag tycker ju det, men jag inser samtidigt att det finns många som inget hellre vill än dansa till de hårdast tänkbara rytmerna och det måste man ju respektera (det borde inte minst rejv-kommissionen göra). Däremot kan jag personligen inte uppskatta dansmusik som man inte dessutom kan lyssna på som bara musik; ni vet, låtar med några harmonier, nån baslinje, kanske till och med en liten melodisnutt. Dansmusik behöver ju inte förlita sig på ren fysisk kraft för att få publiken att röra på sig.
Är precis all hård techno dålig då? Nej, men när en artist som Jeff Mills gör en skiva ägnar han månader åt att studera och bygga upp ett koncept för att därefter producera ett verk som har tankar, idéer och visioner bakom sig. Vi tas med på en resa som fortsätter att leva och inspirera även när musiken har tagit slut. Alla behöver ju inte vara lika allvarliga som Mills, men jag inbillar mig ju att techno är ett sätt att kommunicera. Det är inget fel på dansmusik för dansens skull, men ge kidsen lite substans!
På [I]Techno för hela familjen 2[/I] är det - föga överraskande - bara två välkända namn som höjer sig över mängden av hårda rytmer: Cari Lekebusch som i [I]Psykologiska justeringar[/I] sänker tempot och fixar lite skön hi-techfunk, samt Joel Mull som i [I]Eroticon 6[/I] inte bara rockar dansgolvet utan också lämnar plats i ljudbilden för dub-effekter och stämningsskapande stråkar.
Skivbolag:
Artist:
