Teatro

13:44 31 May 2000
Det enda som är mer anmärkningsvärt än Willie Nelsons extremt höga produktionstakt är hans extremt höga kvalitetsnivå. Sedan 1993 har han släppt åtta album, inklusive försommarens lågmälda liveupptagning med Johnny Cash, och av dem är åtminstone hälften mästerverk eller snudd på mästerverk; [I]Teatro[/I] inte undantagen. 65 år gammal är han i strålande form, inte bara på golf, och får dessutom möjlighet att göra precis de album han alltid velat göra.[I]Teatro[/I] är inspelad i en nedlagd mexikansk biograf i södra Kalifornien, med Daniel Lanois som producent och Emmylou Harris som duettpartner och harmonistämma på elva av 14 spår. Den består till stor del av sånger som Willie skrev i början av 60-talet och som han spelat in flera gånger tidigare, men i Lanois händer får de helt nytt liv; blir mer dramatiska och -- inte minst -- rytmiska. Jämför bara versionen av [I]My Own Peculiar Way[/I] med den han spelade han in med Chips Moman i mitten av 80-talet: där var den enkel som en vaggvisa, här formligen exploderar det av rytmer -- och ändå står Willies röst lika klockrent i centrum. Eller hör på [I]I Never Cared For You[/I], en av mina absoluta Nelson-favoriter, som drivs fram av nästan maniska slagverksrytmer och där den sorgsna balladtexten får direkt skrämmande undertoner i spelet mellan Willie och Emmylou. Det är stor dramatik, på två minuter och 15 sekunder.Utöver den egna repertoaren gör han en rad nya starka sånger, av vilka [I]Everywhere I Go[/I] är den verkliga höjdpunkten, och ett par magnifika covers. Jag kunde i och för sig varit utan hans version av Lanois [I]The Maker[/I], men [I]These Lonely Nights[/I] har en tyngd så att det bultar i bröstret och hans hyllning till Django Reinhardt -- en av hans stora förebilder som gitarrist -- i det instrumentella öppningsspåret, [I]Ou Es Tu, Mon Amour (Where Are You My Love)[/I], är den vackraste musik ni kan höra denna höst, tro mig.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner