Tape

11:36 27 Oct 2005
Den bästa Tape-spelning jag har varit på är en på Söder i Stockholm. En helgkväll när den lite indiepop-bekväma publiken hade druckit några öl, börjat längta efter något rivigt och pratade med varandra istället för att lyssna på de försiktiga surranden som kom från bandet. Efter några låtar ställde sig en av Tapes medlemmar, jag kommer inte ihåg vem, upp och vrålade att alla för helvete skulle vara tysta. Sen satte han sig ner och skruvade lite mer på någon maskin, som gav ifrån sig ett till försiktigt litet brus. Tapes förra skiva "Milieu" är en av de svenska skivor jag tycker mest om. Jag minns att det enda jag kunde skriva när den kom handlade om väder i Sverige, skog och mark, vårsol och islossning. Jag är rädd att det är dags igen. Rideau är inspelad i Köln, tillsammans med Marcus Schmickler (från Pluramon). Den informationen kan man använda till lite vad man vill, Tape själva påstår att "the surroundings of Cologne made for sure an imprint as the previous albums were recorded in rural Sweden". Den rockjournalistiska parallellen mellan omgivning och resultat hade jag nog inte vågat dra själv, men om ni säger det. Rideau är lugn, kall och aldrig så trevande som Milieu. Det finns lite mer rytm. Det som gör att musiken inte känns som mycket annan introspektiv kuddelectronica är att de alltid låter så hoppfulla. Det är alltid något som är på väg att spricka upp, till skillnad från att spricka, i Tapes musik. Där kommer våren. Töväder. Snöslask. Sol genom snötäckta granar och det. Jag är säker på att ni får mindre klyschiga bilder i huvudet, för Tape gör det bästa jag har hört som kan stoppas i ett fack som "folktronica". Många som för några år sen buntades in i den genren har fortfarande inte fått av sig sina noppiga tröjor, men Tape har kommit en lång bit vidare.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner