Tales Out of Luck/Me and the Drummer

16:05 31 May 2000
Jag tyckte att [I]Wag the Dog[/I] var en märkligt hafsig film, men skulle kunna se den hur många gånger som helst bara för att få njuta av Willie Nelsons biroll som trubaduren som bara behöver en lösryckt fras, för att omedelbart förvandla den till en sång.Det gör Willie i verkliga livet också, precis hela tiden. På fem år, sedan han fyllde 60, har han, med det här, gjort sex album, utan att knappt rada upp en svag sång. Bara ännu fler små oförglömliga stunder för den som bemödar sig om att lyssna.Han sjunger med sin säkraste och mest känsliga frasering -- och får mig att rysa, när han plötsligt vrider upp intensiten i en fras som "We can never be happy" eller "I guess I've come to live here in your eyes", för att sedan falla tillbaka i stillsamt sorgset saktmod. Och inte minst skriver han utan klyschor -- eller uppfinner han nya, som "I let my mind wander and what did it do? It just kept on going, until it got back to You". Dessutom lyckas han hela tiden omge sig med folk som är följsamma utan att bli färglösa. Den här gången är det ett helt nytt band, frånsett gamle fiddler-följeslagaren Johnny Gimble, men det låter som om de spelat ihop hela livet.En sann hjälte -- och ännu ett fantastiskt litet album. Och jag skakar de små tärningarna i CD-konvolutet, men de landar aldrig på sju. Tough guy, tough luck.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner