De senaste fem-sex åren har det säkert kommit hundratalet hyllningsalbum. Leta noga bland skräpet så kan ni säkert hitta ett tiotal som är riktigt hyggliga, fyra-fem som är riktigt bra - men bara två som ärsmått oumbärliga, nämligen Sweet Relief, volym 1 och 2.Det handlar inte om syftet, trots att det är ytterst lovvärt (stiftelsenSweet Relief delar ut pengar till musiker som drabbas av svåra sjukdomarmen saknar försäkringsskydd), inte heller om det faktum att de lyft framtvå av USA:s mest begåvade men minst säljande artister (den gudomligaVictoria Williams på ettan och det säregna snillet Vic Chesnutt på denhär). Nej, det som gör de båda Sweet Relief-albumen så speciella är helt och hållet gnistan i de musikaliska mötena.
Artister och grupper som oftakänns väldigt ordinära blommar upp och täljer guld när de får tag i sångerav den här kalibern. Det hände Soul Asylum och Pearl Jam på den förstavolymen och det händer grupper som Garbage, Live och Cracker här.
Chesnutts sånger är inte vackra i traditionell mening, utan ofta grova ochgroteska som graffiti. Men hans observationer är knivskarpa, liksom hanshumor. "I'm a reluctant rebel/I just want to be Aaron Neville" sjunger hani Sad Peter Pan, som Smashing Pumpkins och Red Red Meat gör en starkversion av här. Hälften av hans sånger verkar vara skrivna i just det ögonblick i alla rusdå alla bitar faller på plats - och den andra hälften i det brutalauppvaknandet dagen efter. Guilty by association, som Joe Henry ochsvägerskan Madonna gör i årets mest häpnadsväckande duett, tillhördefinitivt den senare kategorin, liksom den cyniskt nattsvarta Sponge, somR.E.M. gör till sin. Vic Chesnutt själv är också med, i duett med VicWilliams på nya, starka God is good.
En introduktion och en röd tråd för deandra att plocka upp.Det gör de, som sagt, med den äran. Att jag ändå mest längtar efterChesnutts storbolagsdebut och femte album i höst är bara ett tecken på hur beroendeframkallande den här mannens musik är.Skivbolag:
Artist:
