Jeff Tweedy har alltid passat väldigt illa in i rollen som alternativcountry-ikon. Han har inte mycket gemensamt med vare sig Gram Parsons eller Jay Farrar, utan är snarare ett andlig broder till Karl Wallinger eller Paul Weller: en person som älskar musik - många sorters musik - med en aldrig sinande passion och som efter bästa förmåga försöker göra egen musik som öppet visar den kärleken. När han först började spela, i mitten av 80-talet, innebar det nordamerikansk 60-talspunk och garagerock och när han kom fram till skivdebut, med Uncle Tupelo 1990, ekon från Dinosaur Jr och The Carter Family om vartannat. I dag har dock både skivsamlingen och förmågan att göra mångfacetterad musik vuxit, vilket gör att Summer Teeth låter...lite annorlunda. Eller framför allt: lite mer.
Redan förra albumet, Being There var betydligt mer komplext än det Tweedy gjort tidigare, med sina klara influenser av Beach Boys, Spector och Exile-erans Stones, men den här gången har Tweedy och kollegan Jay Bennett bestämt sig för att lägga ribban ännu högre och skapa ett lika klassiskt som storslaget rockalbum, så långt från den överdrivet romantiserade bilden av instant rockmagi som man kan komma. Ni vet, den där absurda stoltheten när ett band berättar att de satte allt "live i studion, på första tagningen. Inga pålägg!" Den sortens spontanitet kan Tweedy möjligen odla i Golden Smog; med Wilco har han alltid velat göra något annat. Här är han mer som Springsteen i studion inför Born To Run: en hemlärd demonproducent, som vill utnyttja allt det storslagna som finns att plocka av i rockhistoriens gigantiska bibliotek.
Det är det många som försökt före Wilco. Gregg Alexander i New Radicals, för att ta ett aktuellt exempel, är inne på samma spår - men med en ytterst väsentlig skillnad: Radicals återskapar bara, ganska lättköpt, utan någon riktig egen identitet. Jeff Tweedy och Jay Bennett tillhör de få som lyckas skapa musik som ekar klassiskt, men som är så ömsint och personlig att den ändå bara kan vara deras egen. Man kan sitta och leta referenser till döds, från det sena 60-talets lekfulla och komplexa ljudlandskap, till 70- och 80-talets bästa vita thrashrock (att de citerar Jesus & Mary Chain är faktiskt väldigt kul...), men i slutändan handlar ändå allt om att Tweedy skrivit några av sina allra starkaste låtar hittills - och att de arrangerat dem med smartness, finess och massor av kärlek. Samt om att det här finns något under ytan också: texter med en mörk skuggsida, från en man som alltid tänker efter lite extra.
På ett par spår sjunger Tweedy dessutom exakt som Paul Westerberg i hans mest intima stunder. Och då är i varje fall jag i sjunde himlen.Skivbolag:
Artist:
