Att det återförenade Suede har lyckats hämta upp någon slags karriär, trots Brett Andersons allt mer ointressanta uppenbarelse, är en bedrift. Coming Up från 1996 var deras senaste hörvärda skiva, och med sättningen identisk med då har de fem år in i den återupptagna existensen faktiskt åstadkommit sitt bästa album på mer än två decennier. Både Wastelands och Flytipping till exempel har alla de där kvaliteterna av Echo & The Bunnymen-episk storhet och glamrockrefräng som förr, och låtar som Cold Hands och och Don’t Be Afraid If Nobody Loves You hade inte heller gjort bort sig under Suedes storhetstid.
Med överanvändningen av Prags filharmoniska orkester i All the Wild Places slår det över i fånigheter, och det är klart att Suede tar i för mycket i svulstiga Beyond the Outskirts och ännu svulstigare Chalk Circles. Om de hade varit strängare mot sig själva och skurit bort en tredjedel eller lite mer av den sortens övervikt och av meningslöst pretentiösa transportsträckor som Roadkill hade The Blue Hour varit sensationell.
