Strange But True

14:31 31 May 2000
Vet inte varför eller på vilka grunder den här koalitionen uppstod från början. Jag menar Half Japanese gamle sångare Jad Fair känns inte speciellt besläktad med Hobokens hjältar Yo La Tengo. Kanske är Jad en gammal hjälte till bandet och de känner att de vill föra fram en gammal idol i ljuset. Om så är fallet tycker jag inte att de utför någon större kulturell gärning eftersom hans pratsång bara känns ansträngd här. Dessutom är det inte kul att ge låtar titlar som är så långa att man knappt hinner läsa ut dem innan låten är slut. Jag menar [I]National Sports Association Hires Retired English Professor to Name New Wrestling Holds[/I] eller [I]Dedicated Thespian Has Teeth Pulled to Play Newborn Baby in High School Play[/I]. Visst, roliga titlar men ändå. Crazystämning är aldrig kul. Aldrig.Yo La Tengo, däremot, gör ingen besviken. Deras småskaliga toner sitter alltid fint och får en osökt att tänka på ett Velvet Underground i sitt absoluta esse. Tyvärr ter sig det mesta väl fragmentariskt här. 22 spår på en sammanlagd speltid av drygt 40 minuter, då blir det som ni förstår aldrig riktigt utrymme för Yo La Tengos största förtjänst; de där skönt malande låtarna som bara fortsätter i all oändlighet. Hoppas att detta bara var en smärre parentes och att bandet har en värdig uppföljare till föregångaren [I]I Can Hear the Heart Beating As One[B] i bakfickan inom en snar framtid. Vad Jad anbelangar så får han gärna lägga karriären på hyllan så fort det bara går.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner