Stilla Havet — Brinnande horisont

Patrik Forshage 00:00 9 Oct 2019

Stilla havet missar ingen detalj i sin ambition att placera Brinnande horisont i mitten av 1980-talet. Från omslagsbildens feta persienner - ultramodern skräckfilmsrekvisita och en riktigt cool rumsavdelare, tyckte vi faktiskt för 35 år sedan, kolla vilken MTV-video/IKEA-katalog/diPalma-filmaffisch du vill i arkivet om du inte tror mig - till arrangemangens stråkmaskiner, golvpukor och glitchiga synthbasslingor. 

Deras syntetiska postpunk är perfekt utförd enligt den estetiska ramen, men mest imponerande är texternas träffsäkerhet i den tidens kallakriget-angst. Mörkast är det i den strålningsskadade och glödande postpunkfunkiga Cesiumdroppar, med utgångspunkt i egna upplevelser av en resa alldeles för nära Tjernobyl, men det långtifrån den enda stunden av existensiell ångest här. Musikaliskt mörkast är Pappersknivar som kommer nära originalmästarna Brända Barn men, och lika effektiv är elektroniska Yoko

Hade Brinnande horisont givits ut 1984 hade Sundsvallsfraktionen på den tidens tidning dominerande musiktidning Schlager tveklöst kallat den ”genial” (sådär som de brukade) och utsett den till årets bästa skiva. Riktigt sådana brösttoner väjer nog vi nutida efterföljare ifrån, även om det stundtals faktiskt är frestande. 

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner