Steve Earles machoröst, redneckutseende och kraftfulla rock har gett honom en auktoritet som gör att hans radikala kritik av sitt samhälles antidemokratiska krafter aldrig har censurerats. Och ändå är hans kritik radikal, inte amerikanskt fickljummet liberal. På [I]Jerusalem[/I] har han för första gången - till sin stora förvåning skivbolagets välsignelse att kritisera presidenten, ojämlikheten och myndigheternas konspirationer, och han backar inte.
Där den ena amerikanska artisten efter den andra (läs; Bruce Springsteen) tävlar om att väcka patriotiska känslor genom att berätta om sin upplevelse av 11 september har Steve Earle helt andra saker att vittna om. Själv kallar han [I]Jerusalem[/I] för sin mest gammaltestamentliga skiva, med bara en enda "chick song". Han slår hårt mot The Patriot Act, den ickedemokratiska lagstiftning George W Bush använder för att inskränka sina medborgares rättigheter. "We just built a great wall around the country club to keep the riff-raff out... I realize that ain't exactly democratic, but it's either them or us and it's the best we can do", ironiserar han på Amerika v. 6.0, och det är bara början.
Omtalade [I]John Walker's Blues[/I] är precis så stark som det gått att ana. När Steve Earle skriver om dödsstraff eller världspolitik ur ett mikroperspektiv har han en styrka som är oslagbar. Trots att texten knappast är ett försvarstal för den amerikanske talibanen, utan ett humanistiskt försök att förstå bakgrunden är det lätt att förstå den upprördhet låten skapat i ett klimat där alla politiker talar i gäll falsett. Särskilt när den avslutas med en Koranen-recitation på arabiska.
Musikaliskt känner vi igen oss från [I]Transcendental Blues[/I]. Bredbent rock med bara en svag nyans av country, och låtar som är så starka att åtminstone hälften av dem borde bli klassiker inte bara hos AFA utan också i några av de sydstatsorganisationer som hatar Steve Earles budskap. Ett par duetter, där [I]I Remember You[/I] med Emmylou Harris är en av hans vackraste hittills, några exempel på hans lågmälda melodiska sida, bland annat i titellåten och dessutom en gnutta texmex som ett riktigt förbannat Texas Tornadoes i [I]What's
a Simple Man to Do?[/I]. Steve Earle fortsätter helt enkelt att göra den musik Bruce Springsteen skulle ge upp hela sin katalog för att få lukta på.
Dessutom är Steve Earle en äkta renässansman. Utöver sex album på sex år och ständigt turnerande har han hunnit med en novellsamling och en pjäs på sin egen teater. Om någon svensk TV-kanal snabbt köper in David Simons ([I]Homicide[/I]) nya serie [I]The Wire[/I], med manus av George P Pelecanos, kan vi dessutom se Steve Earle med utgångspunkt i egna erfarenheter spela exjunkie - nu drogterapeut. Produktiviteten och exponeringen gör knappast hans samhällskritik mindre farlig. När McCarthy-förhören kommer igång igen, och det dröjer inte länge, blir Steve Earle den första att kallas.Skivbolag:
Artist:
