Skånsk-stockholmsk-halvjapanska Freewheel är en märklig orkester.Egentligen är de alldeles för snälla, snudd på mjäkiga, för min smak - folksom tycker att Michelle är den bästa Beatles-låten någonsin lär älska dethär - men de har sådan melodistyrka och sådan lätt finess i anslaget attjag ändå faller pladask. Likt en ohelig allians mellan Eggstone och Jay-JayJohansen, mellan driven popsofistikation och fjäderlätt easylistening-charm, sveper de in lyssnaren i ett behagligt tillstånd avpopeufori, där den ena bitterljuva refrängen går över i nästa - och nästaoch nästa. Tonstegshöjningarna står som spön i backen och arrangemangen ärså försiktiga att man misstänker att musikerna haft Sockiplast på sig istudion, för att inte smutsa ner atmosfären.Att det ändå håller beror mycket på att de har humor.
Med ett uttal såsvajigt som Ulf Turessons är det snudd på nödvändigt - och med texter somden till Motorcar, helt utan subtiliteter i de sexuella anspelningarna,förleds man lätt glömma alla brott mot fonetikens grundlagar. För att intetala om Train of Misery - vi pratar förstås om Märklin, snarare änamerikanska godsfinkor - som tuffar på som en blandning av ringandePostcard-pop, Johnny Cashs chicka-chicka-boom-rytm och sockersöt softrock,till Turessons trallande pratsång. En mix som går igen på fler ställen -bland annat i nya, fina singeln Sweet Swedish Winter - och som sätter sighårdare för varje lyssning. Eller har jag bara bestämt mig för att tyckaså. Ett band som sätter bandyspelare på sina skivomslag kan man ju intetycka illa om. Även om man onekligen kan undra varför i hela friden de skafå tiotusentals kronor i statligt fonogramstöd. Är japanernas pengar slut?
Skivbolag:
Artist:
