Det har varit hyfsat massmedialt drag kring detta, Sator-Kents nya band etttag nu. Tror nog att både stora skivbolaget och managementet förtjustgnuggat händerna för varje ny artikel där bandet (läs Kent) på klassisktpopbandsmanér berättar en smått otrolig (och så jävla ointressant att manundrar varför ALLA skriver om det) historia om hur de träffades ena dagenoch hade band den andra i stil med: "Vi sågs på fyllan på Hultsfred,snackade lite idoler och det visade sig att vi gillade samma grejer. Vibestämde oss för att repa och det var helt grymt, vi satte det med en gång.Efter exakt 32 sekunder hade vi redan sju låtar, det finns en otrolig energii det här bandet, bla bla."
Många av artiklarna verkar se bandet som landets nya poprockhopp och talar istora ordalag om självhäftande refränger, smarta melodier och klassisk popnär de skall beskriva bandets musik. Inget kunde vara mer felaktigt. Av tolvspår på Speed of Sound Enterprise är det ett spår (A Thousand Reasons) somhåller måttet. Resten är så till den milda grad osvängigt, stelbent, ochasexuellt att man häpnar. Var finns passionen viljan att ge sig hän, låtakåt, provokativ, euforisk, förbannad? Har gång efter annan försökt hittadetta så fantastiska, melodistarka och klassiskt poppiga som förvånansvärtmånga hävdar de hör när de lyssnar på SoSE. Jag hittar det inte och fråganär om det finns något att hitta över huvud taget. Plattan ekar nämligen såskrämmande tomt. Årets Facer är här.
Skivbolag:
Artist:
