Ibland finns det inget annat än klyschor att ta till. I den stora förälskelsen är alla ord för små utom de största. Som att hoppet återvänder, och att musiken läker alla sår. Och precis som vanligt krävs det en självuppoffrande ung Messiasgestalt för att befria oss, en person som tar på sig vår sorg och oro för att erbjuda tröst och lycka i gengäld. En person som med öppna ögon och rak rygg går ett tragiskt öde till mötes, och som tar till både receptbelagda mediciner och andra substanser för att kunna bära bördan.
Luke Steele är 23 år och kommer från Perth i Australien. Men röstmässigt härstammar han i rakt nedstigande led från Gram Parsons och ännu mer från det lika självförbrännande popgeniet Peter Perrett. Luke Steeles simpla och självklara popsånger och ballader är så geniala att man måste undra var de gömt sig för undvika att ha blivit skrivna tidigare. De förhåller sig inte till Velvet Underground, som några förletts att tro, utan till Modern Lovers tidiga försök att härma mörk New York-rock. Men precis som Jonathan Richman har Luke Steele alldeles för mycket medfödd poptalang för att kunna gräva ner sig i referenser, eller för att låta trender dölja egensinnet.
Trots några countryarrangemang som känns påklistrade, trots att Mercury Rev-stråkar och stora körer placerar The Sleepy Jackson i det fack som är månadens smak finns det inget som kan dölja det faktum att Luke Steele skriver låtar att döda för, och att han har alla möjligheter att bli en av decenniets viktigaste sångare. Om han överlever.
Skivbolag:
Artist:
