Först och främst är det viktigt att förstå att Skrillex är det enskilt bästa exemplet på en transformerande musikbransch. Skrillex har det senaste året varit en snigel i ögat på allt som tas för givet i den stelbent idétrötta rockmusiken. Oavsett hur överkommersiellt medstrykande den cyborggotiska Skrillex än är, kan ingen ta just det från honom. Det som i grunden fällt detta psykiska krokben för branschen är att Skrillex skapande aldrig refererat till musik, han refererar uteslutande till internet och dess avkommor.
Arenahouse/trancevågen håller nu på att bli den mest lönsamma grenen av sceniskt skapande vid sidan av trötta-rockband-spelar-gamla-album-från-början-till-slut-fenomenet. Att Skrillex, Tiësto, Avicii, Deadmau5, David Guetta, Swedish House Mafia (och deras protegéer), Kaskade, Afrojack och även de som producerat akter som Pitbull dominerar radioutrymmet går inte att avvisa som en vilsen och övergående trend. Visst kommer gitarrbanden att ta tillbaka vissa marknadsandelar i ett förvirrande autenticitetssökande inom kort men det kommer inte att vara på bekostnad av arenatrancen som för länge sedan redan slukat halva RnB och rapscenen i rollen som dess producenter.
Samtidigt särskiljer sig Skrillex på en rad punkter mot de tidigare nämnda akterna. Han tillsammans med Bassnectar, 12th Planet, Pretty Lights och Kill The Noise tillhör de framgångsrika amerikanska akter som högst oortodoxt kombinerat de rytmiska förutsättningarna i mer marknadsanpassad brittisk dubstep (brostep) med den distorterade närvaron i (framförallt fransk) fidget/electro house, som var populär i mitten av ’00-talet. Förutom rytmiken har Skrillex utmärkt sig genom att inspireras av den samtidskultur som skapats genom masskommunikativa kanaler som sociala medier och andra öppna plattformar för informationsspridning. Hans första stora hit Scary Monsters and Nice Sprites från EPn med samma namn (okt 2010) innehåller alla ingredienser som behövs för att bekräfta denna tes. Låtens klimax påkallas av röst samplad från Youtube som utbrister i de internetspecifika uttrycket ”oh my gosh”. I dialog mot en belgisk trancemelodi ställs den patenterade brostep-synthen som inte sträcker sig längre ner i basregistret än att den kan uttalas av en laptophögtalare. Att konstruera denna typ ”wobblande” bas har även vuxit till en grabbig folksport utan motsvarighet i den internetbaserade tidsåldern, vilket i ännu högre grad gör Skrillex till ett barn av sin tid. Att låten dessutom haft 60 miljoner lyssningar på tidigare nämnda videostreaming-tjänst är bara lök på laxen, eller OMG på LOLen.
Breakn’ A Sweat gästas av kvarvarande medlemmarna i rockbandet The Doors. Det är däremot inte lätt att urskilja dem bakom de skrikande Formel 1-bil-syntharna. Utmärkande är dock att Skrillex lyckas nå pinsamhetens klimax när något likt en kommentatorsröst från amerikanska baseballmatcher helt i onödan meddelar att ”well, this is the breakdown” millisekunden innan, jo just det, ett breakdown. Ett breakdown är den dynamiska vilopunkten i dansmusik. Det tillfälle då de flesta trummorna skalas bort med kanske enbart en enstaka melodi kvarlämnad åt ett dansgolv som väntar på förlösningen. Det är siestan då du vill bli våldsamt uppväckt av all den bas och de trummor som underförstått väntar dig. Det kan beskrivas som ett tomrum fyllt av förhoppningar och men också som det stillsamma ögonblick som möjliggör en emotionell gemenskap mellan DJn och dennes publik.
Efter att ett breakdown byggt upp förväntningarna tillräckligt följer det drop då bas och trummor åter ges tillbaka till kroppen. Medan ett drop vanligtvis är mer av en bekräftelse på att man som deltagare förstått dansmusikens spelregler istället i Skrillex fall är signalen för headbangin’. Denna essentiella aspekt i funktionen av hans egna musik fick Skrillex själv äta upp när han postade en länk till en låt som, om man lyssnar till hans fans, inte var önskad på hans facebookvägg. Länken ledde till Aphex Twins låt Flim från EPn Come To Daddy (1997). Både jag och Skrillex menar tydligen att är en av världens finaste låtar. Men kritiken lät inte vänta på sig (http://i.imgur.com/kuyYO.jpg). Det fanns inget drop i Flim. Hur kunde Skrillex tro att det fanns andra värden i musik än idén om ett drop? Förutom att helt och hållet hyvla sönder 90-talets själva soniska gudfader Aphex, på grund av frånvaron av en våldsam trummattack, samtidigt plocka ner människan Skrillex från sitt rymdskepp genom att ryta ifrån och säga att han inte är mer värd än ett drop. Jag skulle vilja påstå att Skrillexs facebookfans i och med detta sagt det mest nyanserade om den stadiumanpassade dansmusiken sedan dess födelse. Att det dessutom krävdes Aphex Twin för att få dem att säga det gör det bara ännu mer historiskt relevant.
Philip Sherburne (världens näst bästa technokritiker) rapporterade i höstas från Nordamerikas största elektroniska musikfestival Electronic Daisy Carnival i amerikanska musiktidningen Spin. Genom en intervju med Skrillex försöker Sherburne i en något överdriven sensationalistisk ton påpeka att USAs nyfunna vurm för elektronisk musik är tecknet på en ny ravegeneration. Två detaljer missar han dock i det resonemanget. Till skillnad från ravekulturen som vi känner den från 90-talet är att denna nya våg av musik varken refererar till eller associeras med drogkultur över huvudtaget, samt att den är svår att få ett dansgolv att dansa konstant till i takt. I Skrillex musik avspeglas detta genom att vara mer rastlös och effektsökande än annan dansmusik. En dansande publik som inte går på droger antas på så sätt vara både mindre uppmärksam på subtiliteter och i behov av ett mer våldsamt ljudklimat. Just därför måste den där baseballkommentatorn berätta vad som ska hända härnäst i musiken i Breakn’ A Sweat. Resultatet är relativt allsångsvänliga poplåtar utan dansfunktion med korta inbrott av kortslutningar som publiken ska röja till (jämför metalscenens mosh pit-kultur).
Bangarang EP har mindre att göra med Skrillex än tidigare Skrillexsläpp. The Devil’s Den går i house/techno-tempot 126 pulsslag per minut istället för dubstepens 136-145 (alternativt 68-73). Därmed har han delvis frångått det mest Skrillexkaraktäristiska på den sidan Atlanten. Överlag har han fört in mer allmänt familjära ljudelement i sin värld, som ljudet av en gitarr i låtarna Kyoto och Bangarang. Han har rört sig ännu närmare Justice första album (och därmed Daft Punk) i idén om att kasta ljud på folk med samma effekt som att få en tårta i ansiktet. Jag känner mig helt enkelt skadeskjuten av ljud. Jag försöker hitta något element som jag kan uppskatta på Bangarang EP för att framstå som mer ödmjuk och förstående men det enda bra jag kommer på är att hälften av låtarna tar slut ganska fort.
