Sevilla

När Wiehe försöker vara "modern" är han olyssningsbar (tro mig, jag lyssnade precis tillbaka på hans syntplatta med Dylan-tolkningar från tidigt 80-tal. En direkt plågsam upplevelse). Här har han överlåtit mycket av moderningsarbetet på producenten Stellan Colt och då blir det mer balanserat, men också lite småtråkigt, vilket varit förbannelsen över de flesta Wiehe-albumen på 90-talet. Så när jag ser en bild i en tidning på Wiehe med sitt exemplar av boxen [I]The Anthology of American Folk Music[/I] under armen kan jag inte låta bli att drömma: varför gör han inte ett rent folkalbum, i urgammal singer/songwriter-tradition, med mycket blues och gospel i botten? Det finns tendenser till det på [I]Sevilla[/I]. I [I]Utan dig[/I], med sitt frälsningsstompiga pianokomp, finns en dragning ditåt, liksom i [I]Hon kommer över ängarna[/I], resebluesen [I]Ride, Johnny, Ride[/I] och den vackra [I]Så kom den åter, kärleken[/I]. Då blir det också genast bättre, jämfört med de spår som försöker kämpa till sig elegans och klangrikedom, men som mest blir tunga ljudsjok runt hans röst. Personligen tror jag att det är i den allra renaste formen Mikael Wiehe bäst kan åldras med värdighet, likt en svensk John Prine eller Tom Russell. Men då krävs det att han gör det fullt ut. Och att han - en gång för alla - slutar sjunga om fåglar.