R.E.M.

Patrik Forshage 11:38 8 May 2001
Nu dansar elefanterna tätt på dansgolvet. Vissa har grace och elegans, andra dansar mera klumpigt med överdrivna gester och små felsteg här och där. U2 dansade en stund i höstas, och de som orkade titta på hela valsen slets mellan diskreta generade fniss och ren vånda. Nu ger sig R.E.M. upp på dansgolvet. Michael Stipe kanske inte längre är så hip, men han har rörelserna och rutinen, och hans känslosamma steg är autentiska och aldrig överdrivna. Både R.E.M. och U2 har uppnått en sådan status att de har råd att inte bry sig om åskådarnas reaktioner, men Stipe engagerar sig i att titta på sina danspartners i stället för att som Bono aldrig upphöras att beundra sina egna steg. [I]Reveal[/I] är ljudet av ett ärrat och rutinerat band, som samlar ihop sina hågkomster och drar dem en gång till för sina barnbarn på verandan i den amerikanska södern. Men de är goda berättare och visar inga tecken på senilitet. Deras berättelser rymmer gitarrbaserad indiepop från mitten av 80-talet, storsäljande simpla poplåtar från tidigt 90-tal, drömska betraktelser och senare tuff gitarrock från samma decennium. När de dessutom lyckas väva in en hel del moderna elektroniska effekter utan att låta dem få alltför stor plats trollbinds alla lyssnande barn, till och med Michael Stipes tillfälliga gullgosse, den annars så överpretentiösa lilla Kid A. Till stora delar fångar [I]Reveal[/I] samma drömska stämningar som [I]Automatic For the People[/I], till exempel i [I]Disappear[/I] och [I]Saturn Return[/I]. Tempot är lågt, och bandet koncentrerar sig på låtmaterialet istället för att ägna sig åt individuella experiment som på [I]Up[/I] för snart tre år sen. Michael Stipe tillsammans med Peter Buck och Mike Mills har lyckats hitta tillbaka till sin gruppkänsla, och Bill Berrys ande svävar den här gången på ett positivt sätt över skivan. På [I]Up[/I] lät det som om bandet gjorde allt för att förneka sin gamla trummis och hans betydelse, en inte alltför ovanlig reaktion vid en svår separation. Nu erkänner de hans betydelse, och har hittat tillbaka till en stabilitet i tillvaron. Det är klart att de ibland blir smärtsamt påminda om hans frånvaro, men de behöver inte hålla upp masker utan kan gå vidare i den riktning R.E.M. haft sedan debuten. Elektroniken får inte längre huvudrollen, även om den i låtar som [I]I've Been High[/I] oroar med effekter och disharmonier. Det stora tillskottet till den sättning R.E.M. traditionellt arbetar med är istället en flygel och en stråksektion, som understryker skivans sorgsna och atmosfäriska skönhet och samtidigt förtydligar melodierna. [I]All I Want[/I] har en refräng som biter sig fast, och [I]Summer Turns to High[/I] skulle efter sin drömska inledning ha kunnat vara en orkestral ballad av Brian Wilson, direkt från [I]Pet Sounds[/I]. Michael Stipe har utvecklat en djupare berättande röst som fungerar lugnande och vyssande. [I]All the Way to Reno (You're Gonna Be A Star)[/I] skulle med Peter Bucks Twin Peaks-gitarr mycket väl kunna bli den singel som åter etablerar skivbolagets kommersiella förtroende för R.E.M. Den omedelbara höjdpunkten är dock första singeln [I]Imitation of Life[/I]. När Peter Buck får bestämma blir resultatet klassisk gitarrpop, bestänkt med stråkar och mer lättillgänglig än det mesta sedan [I]Losing My Religion[/I]. [I]Reveal[/I] är en skiva där R.E.M. blottar sin mänskliga sårbarhet och sin samhörighet. Inga gimmickar, ingen gästande KRS-One, inga tillkämpat avantgardistiska elektroniska experiment för att hänga på Radiohead, inga käcka solskensdängor. Det här är R.E.M. Ett band som tillsammans är betydligt större än summan av sina medlemmar.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner