Klubbmusik. En eklektisk mix av allt från soul till house och hiphop. En skiva gjord av en producent med ett antal gästsångare. Ingen av de beskrivningarna skulle locka mig till att köpa en skiva.
Det har gjorts väldigt många sådana skivor -- men det har nästan inte gjorts några album av den typen som verkligen tål att spelas i sin helhet. Det mesta av de skivor som producenter ger ut i eget namn brukar också vara märkbartidentitetslösa, inte sällan kyliga. Det är kanske därför jag måste sätta mig ned första gången jag lyssnar på Quel Bordel.
Jag visste visserligen att Christian Falk var en ypperlig producent och basist. Jag visste att hans medverkan på en skiva -- hans förmåga att skapa dynamik genom att låta vissa beståndsdelar förbli råa och oslipade -- nästan alltid är en garanti för att den är värd att höra. Men jag visste inte att Christian Falk hade förmågan att göra det här. Quel Bordel samlar Robyn, Titiyo, Stephen Simmons, Neneh Cherry och Jevetta Steele samt två utländska nykomlingar, Demetreus och Cindy.
Quel Bordel samlar även några landets finkänsligaste musiker, från gitarristen Lars Halapi till keyboardspelare som Esbjrön Svensson, Pål Svenre och Mats Asplén.En mängd olika profiler -- med en mängd olika tänkbara färdriktningar -- men det unika med skivan är att alla är inne på precis samma spår. Quel Bordel är inte en samling löst sammansatta låtar, utan något i slutet av 90-talet så ovanligt som ett album som man spela i sin helhet, om och om igen. Det känns inte ens meningsfullt att kategorisera låtarna i genrer. House? Soul? Disco? Allt flyter i stället samman och mynnar ut i något man kanske kan kalla för humanistisk musik.Klubbvärlden, från hiphop till house, präglas just nu av attityd och uppspända bröstkorgar. En tuppfäktning mellan människor som är ohälsosamt imponerade av både sig själva och av vad som händer i USA.
Christian Falk, från Sverige, går förbi allt det. Han bryr sig inte om att vara hård eller street, eller ens nyskapande eller samtida, utan använder sig bara av det han lärt sig under åren för att göra musik som -- och detta kräver betydligt mer mod -- är ute efter att värma den som lyssnar.Den humanism som präglar skivan sammanfattas också perfekt av Jockum Nordströms kollage och blyersteckningar inuti skivomslaget. Quel Bordel är en av de varmaste skivor jag hållit på väldigt länge.
