Purple Mountains — Purple Mountains

Patrik Forshage 00:00 4 Aug 2019

Efter att David Berman pensionerade sitt Silver Jews för drygt tio år sedan och försvann ur offentligheten - för att inte riskera att börja göra kass musik och för att få mer tid för sina böcker - har han försörjt sig på sina gamla royalties och på poesiuppläsningar. 

I rask takt har hans psykiska hälsa och privatekonomi försämrats, med bland annat ett sprucket 20-årigt äktenskap som följd, och förutsättningarna för en återkomst till musiken tycktes omöjliga. 

Så kom den tionde gammaltestamentliga plågan i form av hans mammas död. Men istället för att knuffa honom helt över kanten blev det istället förlösande för David Bermans återupptagna musikskapande, som terapi, som meditation eller som han själv påstår som gitarrens massage mot bröstkorgen. 

Under namnet Purple Mountains och med assistans av Brooklynbandet Woods håller han fram alla sorger och bedrövelser för behandling i fullt strålkastarljus. Det är bittrare och dystrare än någonsin, med låttitlar och texter som All My Happiness Is Gone och I Loved Being My Mother’s Son, som fångar essensen i hans stämningar. 

Skilsmässan ges mest utrymme. ”The light of my life is going out tonight, with someone she just met”, konstaterar han sammanbitet om sitt privatliv och sitt hopp i Darkness and Cold, och även om en mariachiorkester bryter den annars rudimentära instrumenteringen och försöker muntra upp i Margaritas at the Mall fastnar David Berman i grubblerier i varför Gud övergivit oss.

Samtidigt vore David Berman inte David Berman om han inte hade glimten i ögat och nära till smarta och fyndiga formuleringar. De är visserligen alltid becksvarta, som när han uppgivet i avslutande Maybe I’m the Only One for Me konstaterar att “If no one’s fond of fuckin’ me, maybe no one’s fuckin’ fond of me”. Men ändå. 

 

EDIT: Den 7 augusti 2019 nåddes vi av den djupt sorgesamma nyheten att David Berman tagit sitt liv. Det ställer naturligtvis hans musik och texter - och Nöjesguidens recensents reflektioner kring desamma - i ett nytt ljus:

Jag är fortfarande skakad av morgonens nyhet om David Bermans dödsfall. Att lyssna igen på hans nyutgivna Purple Mountains-album idag är direkt smärtsamt. På flera ställen är visar sig skivan vara ett rent avskedsbrev, uppgivet, bittert och explicit. ”The end of all wanting is all I’ve been wanting, and that’s just the way I feel”, sjunger han redan i inledningsspåret. 

För hans närstående, och framför allt exhustru som han skuldbelägger tungt (trots disclaimern innan alla autentiska bilder i videon till Darkness and Cool), tänker jag mig att det måste vara fullständigt olidligt. Den som liksom jag förtjust fnissade åt den smarta dubbeltydigheten i rader som ”The light of my life is going out tonight” igår sätter fnisset i halsen idag. 

Igår tyckte jag att skivan var lika bra som David Bermans bästa skivor som Silver Jews. idag är den omöjlig att överhuvudtaget ta ställning till utifrån estetiska kriterier - att recensera avskedsbrev ligger inte för mig. Men om Purple Mountains var gripande igår är den det tusenfalt idag.

Patrik Forshage, 7 augusti 2019

 

 

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner