Som familjeförsörjare ser Bobby Gillespie numera nyktert (nåja) på Primal Screams ambitioner. För första gången exploaterar han inte nya referenser på sitt vanliga passionerade sätt, utan korsar i stället sina spår för ett återbesök i den boogie som är bandets i särklass mest bespottade period.
Tio år gamla Give out but don't give up skälls konsekvent för att vara kass, i samma andetag som den beskrivs som Primal Screams egen Rolling Stones '73. Men såna ripoffs är till skillnad från till exempel Loaded - en gång det hippaste tänkbara - fortfarande självklara partyhits, och ger en stadigare inkomst än smart modernitet. Så med väskor fulla av slitna vinylex av Bo Diddley, Jerry Lee Lewis, Roky Erickson och New York Dolls har Bobby Gillespie åter gått i exil på Main Street.
Det är därför singeln Country girl är så oerhört effektiv. Inte nog med att den bygger på varenda rockkliché som finns, är lagom upptempo, repetitiv intill dumhet och fullproppad med cajundragspel och andra skitsnygga detaljer. Den har dessutom en refräng lika självhäftande som det där kletet engelska musikmagasin omslagsmonterar cd-skivor med.
Ett par loja Doors-parafraser bär förstås inte, trots snyggt gitarrsolo av Will Sergeant, men Suicide Sally & Johnny Guitar är en dråplig kommentar till dokusåpan Moss/Doherty, eller bara en lek med New York Dolls-referenser.
På Sweet rock'n'roll återanvänds riffen som stals till Rocks off, och eftersom såna blinkningar till Stones och Velvet är fullständigt grundläggande, så funkar det en gång till. Men om Bobby försöker inbilla oss att han återupptäckt skitig gitarrock ska vi inte tro honom, den har funnits med honom under alla år. Helt ok så, det finns betydligt mindre underhållande sätt att skaffa bredare kundkrets och därmed finansiera barnens utbildning. Ingen fara, Bobby, vi kan söka andra gurus och nöja oss med att hoppa omkring med näven i luften tillsammans tills sommaren är över.
Skivan släpps den 17 juniSkivbolag:
Artist:
