I Whitney Houstons vokalmekano är skruvarna själva skiftningarna mellan hennes skruvstädsfasta och hennes mäktigt vibratofyllda röst - en mikrosekundsnabb, rakbladsvass och neurotiskt precisis övergång från en kavlugn, spegelblank tonyta till hela havet stormar. Skiftningar som skruvasin i diskantgängade wailmuttrar med en så smärtsam skicklighet att det honbygger borde bli fantastiskt.Det blir det inte.Problemet med den här besynnerligt ojämna filmmusikplattan är nämligen att fabrikanten uppenbarligen glömt att kasta ner en ritning i mekanolådan. Föräven om Houston lyckas rätt hyggligt med att täcka in sin gamlaballadsuktande målgrupp och samtidigt flirta med Lennox- och Babyface-fans,har hon aldrig varit känd för sina fantastiska improvisationsbyggen. Någongång - i ett löst sammansatt intro eller vid de sällsynta tillfällenarrangemangen tillåts brytas ner och texterna skalas från någon miljardlyriska kärleksförklaringar till Gud - blir det lyckat, men oftast ärkonstruktionerna för bräckliga och vingliga.När en recensent vill beskriva gudabenådad musik med ett enda ord väljerman ofta "gospel". Visserligen är jag religiöst utvecklingsstörd, men bordeinte någon slags befriad, välformulerad kärlek sippra fram genom porernaför varje betonat taktslag i den musiken? Så där som det gör i den förstahalvan av den stämningsfyllda Joy? Därefter handlar det nämligen mest omflamsiga tonårsförälskelser, och sådana är inte kul.Mekano kan vara kul. Men i regel så... mekaniskt att man tröttnar.
Skivbolag:
Artist:
