Tio år som inflytelserik medlem i Lambchop-kollektivet och assistans till Bobby Bare Sr, Vic Chesnutt, Candi Staton och Ryan Adams är bländande meriter. Men Paul Burchs fem tidigare soloskivor har haft minst sagt begränsad spridning, och chansen att [I]East to west[/I] ska nå fler är liten. Därtill är den för mycket en musikerskiva, med många välavvägda och smakfulla finesser men få utstickande sensationer.
Hans röst är så långt man kan komma från den traditionella föreställningen om hur en cowboy ska låta. Den är vek och ligger en tonart högre än Nashvilles machoideal, och när Paul Burch besjunger [I]Montreal[/I] som en kvinna är likheterna med outsidern Jimmie Dale Gilmores sätt att besjunga [I]Dallas[/I] påtagliga.
[I]John Peel[/I] är en värdig tribut om hur Paul Burch var gäst hemma hos föremålet för hyllningen, och hur John Peel veckan därpå spelade Burch i sitt program. Men den begränsade grupp människor som tycker att det är intressant att lyssna på sådana anekdoter består framför allt av musiker eller musikjournalister.
Det är samma människor som imponeras av detaljer som legenden Ralph Stanleys gästinhopp på pärlan [I]Little Glass of Wine[/I]. Dit räknas undertecknad, och dit räknas Mark Knopfler, som både erbjöd Paul Burch att spela in skivan i hans studio och själv hoppar in på [I]Before the Bells[/I].
"Every band needs a foundation", citerar han sin pappa rythmgitarristen, och det är kloka ord. Men sanningen är att varje band också behöver en överbyggnad. Hos Paul Burch är grunden solid och stadigt, och finish och snickarglädje är utförda av skickliga hantverkare. Arkitekturen fattas dock.
[I]Skivan släpps den 15 augusti.[/I]Skivbolag:
Artist:
